Jag försöker att bekämpa tendenserna att stressa upp mig över mängden böcker jag har läst. Läsning ska vara roligt och njutbart, och inte bli en plikt eller ytterligare ett duktighetskrav. När min att läsa-hög växer mig över huvudet (jar har just nu ett halvdussin påbörjade vid sängen plus 15 som väntar på byrån) tänker jag ganska mycket på det här. Jag vill optimera kvaliteten på läsningen, för det kommer alltid, alltid att finnas fler böcker jag vill läsa än jag faktiskt hinner med. Det viktigaste måste ju vara att få ut mesta möjliga av dem jag ändå läser.

Samtidigt har jag faktiskt läst fler böcker än jag någonsin gjort på ett år sedan jag började föra anteckningar på sådant 1998. Jag är uppe i 46 nu (jag har aldrig varit någon snabbläsare), och då räknar jag bara böcker jag faktiskt har läst ut. Det blev nästan lika många förra året, och det finns en enkel förklaring. Jag har börjat prenumerera på ljudböcker på eMusic. De har inte ett otroligt brett utbud, men det finns alltid något jag vill ha, och att ladda ner en i månaden är inget problem.

I år har det blivit ett dussin ljudböcker jämnt. Det tar ju ingen tid från övrig läsning, så allting blir extra utöver det jag annars skulle ha hunnit med. Det är inte illa, faktiskt.

Det är förstås lite annorlunda med ljudböcker än att läsa text. Jag upplever dem på ett annat sätt. Det kan vara väldigt irriterande att det går så långsamt, men jag stör mig mindre på det än man skulle kunna tro. Värre är att inte kunna hoppa fram och tillbaka. Jag ska nog inte lyssna på så många tunga texter om aktuell forskning, för det som kan vara helt begripligt på en tryckt sida blir liksom svårfångat när det bara rinner förbi. Det är svårt att spola fram och tillbaka på något vettigt sätt på min mp3-spelare också. Om det finns termer som jag inte är van vid blir det väldigt ansträngande att hänga med.

Skönlitteratur har jag däremot blivit väldigt förtjust i att lyssna på. Särskilt när det är en bra uppläsare. Det ska vara någon med behaglig röst och avslappnat tempo, och gärna med lagom skådespelarförmåga så att jag kan höra skillnad på de olika personerna (inte ett måste, men ett plus). Det viktigaste är ändå att rösten inte är irriterande att lyssna på i längden.

Jag har tidigare diskuterat det där med att olika personer verkar uppfatta texter på olika sätt, somliga läser mer visuellt och andra hör liksom språkljuden i huvudet. Jag hör till dem som ser berättelsen spelas upp som en film för min inre syn, och jag tror att det är därför jag njuter så mycket av ljudböcker. Jag fuskar inte förbi det för fort, så mina inre bilder hinner få väldigt mycket djup och textur. Kanske har det något att göra med att synsinnet inte är inblandat i själva läsningen heller, utan blir mer fritt. Det händer att jag plockar upp saker jag ser omkring mig och assimilierar i min föreställning om hur saker ser ut i berättelsen. Jag gillar den effekten.

När jag promenerar till eller från jobbet eller föreläsningen, när jag diskar kvällsdisken, när jag väntar på bussen, när jag är vaken på nätterna med sjuka barn. Det är vid sådana tillfällen jag lyssnar mest på ljudböcker (och podcasts, för den delen). Ibland behöver jag vara ifred med mina tankar, ibland behöver jag bara ha det tyst, men det finns väldigt många kvartar och halvtimmar när jag ändå inte tänker så djupa saker och en bok piggar upp. Den längsta ljudbok jag har tagit mig igenom var The Count of Monte Cristo läst av John Lee, som var nästan 47 timmar. Den tog slut den också, fast jag tror att jag höll på med den ett par månader.

Kvartar, halvtimmar, och synintryck. Och tolv extra böcker lästa på ett år. Jag gillar ljudböcker.