Adventstiden. Glögg och pepparkakor och för dem som är lagda åt det hållet en massa spring i butiker. Advent är också inledningen på det nya kyrkoåret, och en av årets kristna förberedelseperioder.

Så jag tänker på sånt.

På sistone har jag träffat och börjat lära känna en del nya personer, genom min kurs, genom GWU, och genom fandom. Jag älskar verkligen att möta människor, både gamla vänner och nya bekantskaper. När jag umgås med folk jag inte känner så bra blir det ändå tydligt på ett annat sätt än annars hur religion och allt som har med sådant att göra är ett område jag tassar väldigt försiktigt runt och helst inte ger mig djupare in på.

Det är inte alltid jag känner mig så värst religiös — det går i perioder, lite som känslorna i ett långvarigt kärleksförhållande. Även när jag inte direkt är så aktivt medveten om någon tro, eller vad man ska kalla det, är jag ändå en sån som utövar religion.

Såna saker ju nästan omöjligt att tala om i förbigående med någon jag inte känner så väl. Faktiskt inte med alla jag känt länge heller. Jag vet aldrig vad jag planterar för associationskedjor, och det är så många gånger något jag sagt som har kommit tillbaka och bitit mig på något helt oväntat vis. Det är ett område där jag fortfarande känner mycket av den där sociala osäkerheten jag hade när jag var yngre. Jag experimenterar ibland med att säga saker som att ”Jag brukar gå hit efter kyrkan” och ser hur det landar. Det funkar ofta bra, men inte alltid.

Jag gillar inte den här känslan av att vara spänd och på min vakt. Jag tycker inte om att förställa mig, och är obekväm med att ha hemligheter av det där slaget. Det rimmar så illa med mitt ideal att vara öppen och ärlig så långt jag bara kan. Jag vill kunna se mig själv i ögonen, och andra också. Stå för vad jag gör, säger och är. Vara mig själv, helt enkelt.

Att hålla tyst när det talas om något som ligger nära mig känns så fel. Desto mer som jag inte direkt är en tystlåten eller återhållsam person till vardags. Det blir en sorts skärande dissonans i sinnet, som jag måste bryta på något sätt.

För ett antal år sedan hamnade jag i en situation som verkligen var det renodlade exemplet på detta, och som jag tänker på varje gång jag står inför något liknande dilemma.

Jag befann mig i en främmande stad, på konferens. En kväll var jag på väg tillbaka till mitt hotell i sällskap med en professor och två andra studenter. Det var en väldigt viktig professor, och två studenter som jag tyckte gjorde väldigt bra ifrån sig i sin forskning. Jag ville gärna vara med dem, för jag ville vara som dem.

Den här professorn var av typen som inte var direkt lågmäld när det gällde sina åsikter och sin tydliga ateistiska ståndpunkt, och nu råkade de in i ett samtal om kyrkan och dess skadliga inflytande på många av livets områden. De båda studenterna var mycket renläriga ateister de också, och lät i samtalet allt mer och mer nöjda över att de var så mycket smartare än de där som lät sig luras av religionens vidskepelse. De utbytte erfarenheter, och sade saker som:

-De försökte få mig att gå i kyrkans barntimmar, men jag gick inte på det där ens på den tiden.

De märkte nog inte att jag inte deltog i samtalet, och gick och kände mig mer och mer irriterad. Jag höll ju med dem om rätt många specifika frågor — det är verkligen inte allt som ”kyrkan” (olika kyrkor) gör som är bra. Däremot tycker jag illa om den där överlägsenheten, och känslan av att de utan att veta det placerar mig i en klump tillsammans med allsköns dumheter som jag inte känner att jag står för. Jag kunde inte se någon uppenbar öppning. I det här läget fanns inget kort och kärnfullt som jag kunde säga för att klargöra min ståndpunkt utan att ställa mig själv helt utanför. Det fanns för mycket bagage, tjocka lager av ideologi och tankegods och inga mötespunkter.

”Jag är kristen. Jag vet att ni tycker att sådana som jag är lite dumma, eller åtminstone att vi bedrar oss själva och delar upp vår tankevärld i flera delar och isolerar en del där vi inte tillåter samma kritiska granskning som i resten. Jag vet också många i era kretsar — kanske ni också — anser att jag om jag säger mig ‘tro på [en?] gud’ genast har diskvalificerat mig från att bli tagen på allvar över huvud taget. Ändå vill jag väldigt gärna vara med i ert gäng och bli en lika bra forskare som ni, och bli respekterad för den jag är. Jag är faktiskt inte så dum och har en del erfarenheter av andra tankesätt, så ni borde lyssna på mig trots allt.”

Det kan man liksom inte säga. Så jag gick där och lyssnade, och kände mig alltmer fel. Jag var en bedragare, en spion, en hycklande bluff. Det här gick ju inte, så här kunde det inte vara. Jag väntade in rytmen i samtalet, tog sats och klämde ur mig det jag måste.

-Ja, själv är jag ju praktiserande kristen.

Det dödade stämningen oerhört effektivt. Jag visste inget sätt att fortsätta, och ingen annan sade något heller. Långsamt drog jag mig lite utanför klungan, lade några steg mellan mig och de andra. Lika bra att ge upp det där med att bli en i gänget, tänkte jag. Nu hade jag nog gjort mig så omöjlig som det bara gick.

Egentligen kanske det inte var så illa, men ingen av de andra två studenterna gjorde någonsin något riktigt försök att umgås med mig sedan, så jag fick inga tecken på att min noja var ogrundad. Det var så väldigt lätt att bara ta det som en bekräftelse på att jag inte passade in och inte hörde hemma där, precis som jag hade så lätt att se det överallt (i kyrkan också, om någon undrar).

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag borde ha gjort och sagt där på vägen mot hotellet.

Senare har jag kommit på att det kan vara väldigt mycket trevligare att prata om religion med främlingar som inte vet något om mig. Jag behöver inte börja med att säga ”jag är kristen” utan kan tala om sådant jag tänkt på och lägga fram frågeställningar och ha en civiliserad diskussion, och så kan jag lägga till på slutet att jag är en sådan där som gillar Jesus. Detta funkar ju bara i vissa speciella situationer, men är rätt skönt. (Lite irriterande bara att folk som tycker att jag verkar vettig brukar tala om för mig att jag ”egentligen” är ateist, eller i alla fall inte en ”riktig kristen”, som om de har tolkningsföreträde.)

Andra gånger behöver man inte säga något. Ibland finns det inte ens något man kan säga. (Jag kan förresten må bra av att öva mig på att hålla tyst, jag har ett sätt att prata för mycket ibland.) Emellanåt måste man ändå trassla sig igenom labyrinten mänsklig kommunikation, för att det vore ohederligt att låta bli och för att man inte vill bli isolerad i sitt idioversum.

***

Helt apropå: Svenska kyrkans julkampanj.

Annonser