Jag blir alltid lite förtjust när jag hittar sf-referenser i sammanhang som inte verkar ha med sf att göra. Torkel Klingberg tar The Diamond Age av Neal Stephenson som exempel på hur framtidens lärande kan te sig, i sin bok Den lärande hjärnan. Jag blir påmind om att jag fortfarande inte har läst The Diamond Age. Första gången jag blev rekommenderad att läsa den var 1996, när jag upptäckt att jag hade en kursare som var intresserad av science fiction, strax innan jag var på min första kongress och kom i kontakt med sf-fandom. (Nostalgiattack!) Sedan har jag många gånger tänkt på den, men jag har aldrig skaffat mig den.

Den lärande hjärnan var för övrigt väldigt intressant. Många saker känner jag igen, eftersom jag läst Torkel Klingbergs förra bok och en massa artiklar och böcker om barns hjärnor. En del var nytt för mig, som det där med hur olika delar av hjärnan behövs för att lösa matteproblem, och hur man hanterar tal geometriskt längs en sorts tallinjal i huvudet. En del behöver man påminnas om, som det där med betydelsen av konditionsträning för att tänka bättre, hur repetition funkar, och det där med hur stress och ”stereotypa hot” påverkar prestation.

Jag kan nog instämma i uttalandet att det här är en viktig bok för föräldrar och alla som jobbar i skolan eller har med uppväxande människor att göra. Den är läsvärd också för folk som bara är intresserade av hjärnan och hur man själv funkar. Någon enstaka gång tycker jag att Torkel Klingberg använder lite onödigt krångliga ord eller formuleringar, men i stort sett är det inte någon tung bok att komma igenom.

Advertisements