Amning väcker väldigt starka känslor. Går amningen dåligt känner mamman press av för mycket pepp, går amningen bra känner mamman att omgivningen vill att det ska ske i skymundan och inte för mycket eller länge. Kanske kan man lättare förstå tongångarna i debatten om man också minns att vi människor faktiskt är däggdjur.

Många nyblivna föräldrar blir nog överrumplade av sina känslor. Jag pratar inte om förlossningsdepressioner (som är vanliga nog), utan om de alldeles vanliga känslorna. Dels handlar det om en stor omställning i livet, med en liten varelse som är totalt beroende av en och som har väldig tydliga behov. Det gör aspekter av livet synliga som man kanske inte tänkt så mycket på innan: livets ömtålighet, kroppens funktioner, hur små och subtila signaler som är grunden för mänskligt samspel. Dessutom ska man plötsligt ändra sin livsstil, vilket kan påverka hur man ser på sig själv och ge en liten identitetskris. Vem är jag som mamma eller pappa?

Samtidigt har man massor av hormoner i omlopp. De underlättar på vissa sätt, men gör en också mycket känsligare än man brukar vara. Det kan vara svårt att parera för det här, man kanske upplever andras kommentarer eller åsikter som svårare att handskas med än man brukar. Jag har känt det själv, och jag har sett det hos andra.

Det kan vara svårt att bedöma vad hormoner har för effekt egentligen, när de kommer i sådana enorma mängder. Ett exempel: jag födde mitt andra barn helt utan bedövning, eftersom jag helt enkelt inte hann få någon lustgas (eller något annat för den delen). Jag var yr, helt snurrig, fick konstiga nästan hallucinatoriska upplevelser. Den euforiska effekten satt i ganska länge, åtminstone flera timmar efteråt. Sedan hörde jag en tjej beskriva samma känsla, fast hon använde det som argument för att lustgas ger mer än tillfällig effekt. Det var inte gasen, det var din egen kropp som gjorde det! Det trodde hon inte.

Mitt i detta finns amningen. Människan är ett däggdjur, och som alla vet är själva definitionen för däggdjur att man ger di åt ungarna. Naturligtvis finns det starka instinkter kring detta, men det är ändå inte något som man automatiskt kan, som man skulle kunna tro. Instinkten räcker inte hela vägen, man måste lära sig det och rätt stöd och information är jätteviktigt. Amning är besvärligt i början för nästan alla, och för somliga kan det vara ett rent elände.

Det är klart att man måste ha respekt för dem som ger upp, som helt enkelt inte fixar det. Det är väldigt bra att man numera kan klara sig bra utan. Tyvärr tror jag att man underskattar den psykologiska effekten. Många som misslyckas med sin amning har väldigt starka känslor kring det. När man känner att man inte klarat det är det lätt att ge skulden åt någon ”amningsmaffia” som sägs pressa mammor att amma. Samtidigt känner många mammor lika mycket fast de inte haft någon amningspepp omkring sig alls, utan bara fått rådet att lägga ner det och inte tänka så noga på saken.

Ofta pratar man om amning som om det bara vore ett val: amma eller ge ersättning (eller både och). Det nämns också som en hälsofråga, men det verkar alltid som om det gör väldigt liten skillnad nu när det finns så bra modersmjölksersättning. Ibland pratar man om jämställdhet, om att pappan kan känna sig utanför eller att mamman blir uppbunden till exempel. Mer sällan diskuterar man de praktiska aspekterna. Ännu mer sällan nämner de där djupare känslorna och instinkterna, och vad man kan och bör ta för hänsyn till dem.

Just det där med att man blir så känslig spelar ju också in när det till exempel handlar om att amma offentligt. Jag känner mig ganska oroad av alla undersökningar som visar att yngre blir allt mindre toleranta mot amning på till exempel parkbänkar och restauranger. Det är sånt som gör det svårt för mammor som inte är så säkra på sig själva. Tror man att folk ska titta snett på en kommer man inte att ge sig ut med barnet, och då kommer man att bli isolerad (och självklart känna sig bunden av amningen), eller också försöker man att ge flaska när man är ute (vilket inte heller är så lätt som man skulle kunna tro — jag vet, min äldsta vägrade suga på flasknappar), eller inte amma alls.

Det är så väldigt synd. Jag undrar hur man ställer frågorna i de där undersökningarna? Vet de där ungdomarna som inte vill se amning att man faktiskt inte behöver visa tuttarna när man ammar? Att de flesta gör det extremt diskret? Att de kanske har sett ammande mammor utan att lägga märke till det?

Mina egna erfarenheter av amning har varit mest positiva. Det finns många praktiska fördelar, som att man när (om) amningen kommit igång ordentlig och man kan det hela faktiskt är väldigt fri som mamma när när man har färdig, hygienisk och lättillgänglig mat med sig överallt. Amningshormonerna sägs också påverka mammans sömnmönster, så att man inte påverkas lika illa av att väckas många gånger på en natt. Jag vet inte riktigt hur det är med det, men jag är rätt säker på att det i alla fall händer en massa saker i kroppen som är svåra att bedöma och överblicka inifrån under den intensiva spädbarnstiden. Amning kan vara jobbigt, men det är lugnande också.

När man talar om att amningen kan bli nästan som en symbios mellan mamma och barn (som i DN-artikeln idag, som inte verkar finnas online ännu) undrar jag om det egentligen är något dåligt. Man får minnas att människobarn föds väldigt omogna, och behöver mycket kroppskontakt i början. ”Nio månader i magen och nio månader i famnen” är en tumregel jag har hört någonstans. För min del tycker jag att det inte gör något om föräldrarna har lite olika roll i början av bebisens liv. Det finns ju många saker pappan kan göra också, för att ta del i barnets liv från början, och sedan fasa in sig i det utrymme som blir till när amningen minskar. Då tror jag faktiskt att en viktigare sak för jämställdheten på sikt är att pappan tar del i det praktiska kring kläder och utrustning till barnet. Barndomen är trots allt mycket mer än det första året, och bland familjer i min omgivning är det just det där med vinterstövlar och extrakläderna i lådan på dagis som är det stora ojämställdhetsmomentet.

Det här med amning rör upp så starka känslor att man nog har svårt att förstå det om man inte haft någon bebis på nära håll. Även om vi lever i en ganska artificiell tillvaro är vi faktiskt däggdjur, det kan vara värt att minnas i sammanhanget.