Efter den där diskussionen för ett tag sedan var jag tvungen att inse att jag i grund och botten inte vet något djupare om paranormal romance än hur omslagen ofta ser ut, och att jag har en kanske orättvis association till Harlekin. Jag inbillar mig att paranormal romance är tämligen klichéfylld urban fantasy med småporriga inslag (”tantsnusk” kallas det ibland, med ett väldigt nedlåtande uttryck som jag tycker osar sexualskräck). Min romansfobi brottades lite med min nyfikenhet, och sedan kom min föresats att läsa saker jag inte brukar och blandade sig i leken. Till slut bestämde jag mig för att jag faktiskt ska utforska paranormal romance litegrann, om inte annat för att faktiskt veta vad jag pratar om. Eftersom det känns övermäktigt att läsa flera romaner av en genre jag misstänker att jag inte alls kommer att gilla slog jag till på The Mammoth Book of Paranormal Romance, en antologi med ett par namn jag faktiskt känner igen även om jag inte läst något av dem (Kelley Armstrong, Carrie Vaughn).

Jag tänker mig att en sådan antologi kan ge mig lite känsla för motiven och stilen, vad som finns i genren och vad läsare kanske förväntar sig av den. Det är ett projekt intressant nog att blogga om. Jag tänker gå igenom novellerna och mina reaktioner på dem här allteftersom jag läser dem. (Det kan ta rätt lång tid, för jag tänker inte läsa boken i ett sträck.)

Av pliktkänsla sätter jag här ut en SPOILERVARNING för jag tänker inte undvika att tala om hur berättelserna slutar.

”The Temptation of Robin Green” av Carrie Vaughn
Lustigt att vampyren numera kan ha funktionen av trygg fadersfigur, i princip. I den här novellen blir Robin Green, som sköter om mer eller mindre övernaturliga varelser på en hemlig militär forskningsbas, förförd av en selkie och tröstad av en vampyr som låter henne gråta ut mot hans axel. En selkie är en varelse ur folktron jag inte kände till sedan tidigare, det var ju lite intressant. Jag gillade också poängen i att Robin blev så utnyttjad, och var medveten om det — det gör ju att selkien behåller sin mystik och lite skräckeffekt också. Rätt bra berättelse, men jag var inte så jätteimponerad. Berättarstilen kändes som ordinär flickbok, fast med sex.

”Succubus Seduction” av Cheyenne McCray
Den här lever nästan upp till titeln. En succubus misslyckas med sitt uppdrag, att förföra en viss man, och blir förvisad till jorden och en mänsklig kropp. Nu ska hon lära sig leva i den, och även om hon är överjordisk vacker (urk, jag får allergiska utslag) är hon fruktansvärt klumpig. Dessutom känner hon sig inte redo att ha sex i den här kroppen, som fysiskt är oskuld, tänka sig (nu sätter kräkreflexen in). Därför får ju den fantastiskt snygga killen hon hamnar hos chansen att få henne som om det vore första gången (madonna och hora i ett, det är ju otroligt). Så vår före detta sexdemon tar på sig ett förkläde och lagar mat tills mannen kommer hem, och blir så nöjd när han faktiskt äter och verkar gilla det att hon duschar tillsammans med honom och sen går det som det går.

Allvarligt. Jag vet inte om jag är mest generad eller mest arg. Den här novellen lever upp till mina värsta farhågor om paranormal romance, med den extra kryddan av mossiga könsroller. Det där med matlagningen … är tragikomiskt.

”Paranormal Romance Blues” av Kelley Armstrong
Detta var en ovanligt icke-fantastisk berättelse, på så vis att allt känns väldigt vardagligt även om det borde vara udda. Två halvdemontjejer, som knappt är övernaturliga över huvud taget, letar efter en vampyrbar. De har träffats i en stödgrupp för halvdemoner som tycker synd om sig själva. De hittar en vampyr som dödar folk, men det känns aldrig särskilt spännande eftersom jag förväntar mig det. Det som möjligtvis känns milt intressant är att huvudpersonen verkligen inte vill ha någon paranormal romans, utan hellre en normal människa.

Detta var alltså mina första intryck av paranormal romance. Vissa fördomar har bekräftats, och jag misstänker att jag även efter att ha läst hela den här antologin inte kommer att fatta grejen med att göra romansen till huvudsaken — men vi får väl se. Av de här tre berättelserna var den första intressantast, och jag tänker att det säkert inte är någon slump att den lagts först. Genrekonventioner och klyschor har jag smakat på lite, och jag tänker att jag ska försöka fatta vad det är som är så sexigt med övernaturliga varelser. Demoner är grejen, det fattar jag, men de får gärna hanteras med mer fingertoppskänsla om jag inte ska bli dödligt trött på dem rätt fort. Det är gott om övertydligt vackra kroppar, men det är ju knappast originellt för den här genren. Däremot är det alltid tröttsamt.