Det här är en text jag skrev på min utbildning i journalistik. Inte så värst journalistisk i stilen, men vi skulle öva på miljöbeskrivningar och uppmanades att ta ut svängarna. Blev rätt bra, men jag vet inte om det passar att publiceras någon annanstans än här.

Det är inte många steg alls. Skorna nöter asfalt mellan sjuvåningars betongkolosser, svänger på en liten gångväg mellan två skolgårdar och en idrottsplan, och plötsligt öppnar sig landskapet. Hågadalen ligger uppkrupen mot Uppsalas växande bebyggelse som en anakronism, en påminnelse om något annat och halvt bortglömt. Här i en hage går lurviga kor med långa horn — skotsk höglandsboskap — och en aspdunge prasslar och själver i grönt och guld. På avstånd hörs ljudet av en traktor och ett tunt moln av damm yr upp från åkern bortom de toviga slånsnåren. Himlen ter sig lite högre här. Storstadsmänniskan andas ut.

Många rör sig i omgivningarna. Någon promenerar med en liten hund, en och annan joggare passerar förbi, en pappa med ett litet barn stannar på Kung Björns bro och kikar ner på Hågaåns grumliga bruna vatten. Vid stigarna ser man inte sällan cyklar parkerade mitt i grönskan, där ägaren försvunnit bland träden för att leta svamp eller av någon annan anledning utforska oländig terräng.
Folk sneglar lite förläget på varandra när de möts på de smala stigarna, osäkra på om de är i staden eller på landet. Ska man hälsa?

*

Från Läbybron nära Enköpingsvägen vindlar sig Hågaån fram genom naturreservatet Hågadalen-Nåsten. Ån rinner västerut ett par kilometer mot Ekebydalen nedanför Flogsta, gör en tvär sväng söderut och flyter genom åkrar och hagar ner till Lurbo. Här slutar reservatet, men ån känner inte sådana gränser och fortsätter ett stycke till, ut i Vårdsätraviken.

På den västra sidan av den smala dalgången höjer sig skogen med skiftningar i gult, rött och barrgrönt. Där finns områden som lämnas att sköta sig helt själva men i övrigt är det brukad mark som skyddas. Människor bor här, och det finns små byar insprängda i reservatet.

I dalen betar om sommaren hundra tackor och deras lamm, samt ett tjugotal nötkreatur utöver de skotska. Man möter ryttare ibland, på någon av de ungefär 40 hästar som hålls på gårdarna här.
Området brukas på andra vis också. Precis utanför naturreservatets kant ligger en scoutstuga, en hage där man tränar hundar, en orienteringsklubbs gård. Det är en ständig vallfart.

*

Det doftar solvarm väg och multnande växter, med en svag underton av gödsel. Sommaren släpper inte taget, men det är en torr och blek sommar som dröjer sig kvar. Den som tittar kan fortfarande hitta en klöver, en baldersbrå, en johannesört som blommar bland sina vissna likar. En ensam bortkommen citronfjäril. I soligt söderläge sticker det upp små påminnelser om försommaren som var: midsommarblomster, blåklocka, smultron. I stubbåkern gömmer sig mängder av små oansenliga styvmorsvioler.

I sluttningen upp mot Hågahögen sitter två gråhåriga par på några av de oregelbundna stenblocken och fikar.

*

Över dalen höjer sig högen, även kallad Kung Björns hög. Det är oklart om det funnits någon kung Björn här, och om han levat var gravhögen gammal redan då. I 3000 år har den legat här medan sjön drog sig tillbaka udden den låg på blev en kulle vid en å. Området är översållat av fornfynd.

Om detta bekymrar sig inte de betande fåren, och inte heller de små barnen som leker bergsbestigare. En del av de vandrare tar sig upp för att se på utsikten kanske begrundar tidens gång och sin egen lilla bråkdel av den tid folk har levat här, byggt, odlat och verkat.

Fast just nu får man inte klättra på högen, som ligger avstängd för bete och besökare innanför ett staket. Ytan har reparerats med ny brun jord och växtligheten ska ges möjlighet att rota sig och förankra den. Det gick stigar uppför sidorna som djupa fåror, slitage och erosion från alltför många fötter, tassar och klövar.

Vi människor och våra husdjur hör oupplösligt ihop med landskapet. Vi formar marken, och den formar oss. Det finns troligen delar av Uppland som aldrig varit skogbevuxna. När landet höjt sig ur vattnet har de sanka strandängarna genast betats, och när de blivit torrare har de odlats, kanske i tusentals år. Betesmark och ängar bildar biotoper där många växter, insekter och fåglar trivs.

*

Stigarna går kors och tvärs genom dalen, många av dem genom hagar där det går djur. Grindarna är konstruerade för att inte kunna stå öppna utan falla igen bakom vandraren, och de öppnas inåt så att inte djuren kan knuffa upp dem. Flugor lyfter från fårlortarna på stigen och flyr, men fåren tuggar oberört vidare och ignorerar förbipasserande människor.

En spåntäckt stig som fjädrar under stegen följer utkanten av en hage med en ekdunge. Det prasslar till i trädkronorna, och sedan följer en rask följd av små dunsar – några ringduvor flaxar tungt från gren till gren och river ner ett litet regn av ekollon. De sitter stilla en stund, sedan flaxar de igen. Ollonen lägger sig tillrätta tillsammans med musgnagda hasselnötter på det bruna lövgolvet.

*

Uppsala sväller, det knakar i fogarna. Människor väller in, alla vill vara storstadsbor nuförtiden. Vi måste bygga mer för att få plats. Samtidigt är det något betryckande med sten och cement, som leder till längtan efter grönska. Man slåss för fler studentbostäder, och för att bevara Seminarieparken.

Oenigheten frodas om hur man gör en stad att trivas i. Ska vi ha höga hus som tornar upp sig och ändrar vår horisont men med utrymme för naturen att kila sig in emellan? Eller ska vi ha många låga hus med vänlig silhuett och låta dem välla ut över markerna runtomkring?

Från Hågadalen ser man Flogstas höghus sticka upp över trädtopparna i norr. Somliga tycker om att skaka på huvudet åt arkitekten som menade att de skulle ge intryck av vikingaskepp som stävar fram vid horisonten.

De utvalda få som bor inom naturreservatets gränser kan åtminstone vara säkra på att inte få en skyskrapa som granne.

*

Åkrarna kantas av torra skelett av tistlar, ryssgubbe och gråbo, somliga halvannan meter höga. Kardborrar fastnar i strumporna. Flockar av småfåglar lyfter och fladdrar omkring tills de på sitt kaotiska vis enas om en ny plats att slå sig ner på.

Under Norra Norbybron flyter ån bred och sävlig, nästan osynlig under ett fält av gråbrun vass som rasslar i brisen. Här kan man se ett par kilometer åt bägge håll, men fälten bryts upp av träddungar, buskar och åns vindlande fåra. Kulturen i möte med naturen ser ut som en savann i miniatyr.

Utsikten rör vid något i djupet av den stadsbo som här kippar efter andan. Det finns ingen medfödd längtan efter ett förlorat urhem, snarare är det något ännu mer grundläggande. Psykologer har kartlagt vad det är som talar till våra instinkter och gör en plats universellt tilltalande: öppna men varierade landskap med dolda delar att utforska, tydliga referenspunkter att orientera sig efter, vatten, många vägar ut. Man ser möjligheter, man ser skydd, man blir nyfiken och vill upptäcka.
Andra psykologer menar att natur mildrar stress och kan förebygga och lindra depressioner. Vi söker något här, vi som ändå gillar vår rätvinkliga vardagsvärld bland höga byggnader. Kroppen sträcker ut sig, fötterna trivs mot ojämn mark. Vad finns bakom kröken där? En annan del av konsten att vara människa.

Annonser