Baksidan av huset där vi bodde i Kingston, ON. Ser idylliskt ut, men var på flera sätt inte någon idealisk bostad.

Idag såg jag i DN Söndag (hittar inte detta på nätet, så det kanske bara var med i papperstidningen) en liten ruta med arkitekten Camilla Anderssons exjobb, som handlade om att anpassa bostäder för behov som till exempel skilsmässofamiljer har. Det finns en bild på en lägenhet med ett barnrum i mitten och separata lägenheter för mamman och pappan på varsin sida.

Det här påminner mig om tankar jag har haft av och till, på hur vårt boende ofta inte riktigt är anpassat för människans grundläggande behov. Min känsla är att man bor för nära inpå, men ändå för isolerat. Man borde bygga bostäder som främjar känsla av gemenskap och uppmuntrar till att man hälsar på varann (jag menar med båda betoningarna: säga goddag och gå på visit). Själv skulle jag önska att jag kunde bo i någon sorts begränsat kollektiv, där det skulle finnas gemensamma lokaler där man alltid kan möta folk och se människor, och samtidigt gå att stänga dörren om sig.

Särskilt sedan jag fick barn har jag ofta gått och fantiserat om sånt här. Ibland tänker jag på stora flerbostadshus med öppna ljusgårdar inomhus med tvättstugor och gemensamma kök som man liksom går igenom eller förbi att komma till sin lägenhet (det kunde finnas ett litet pentry inne i varje bostad för de tillfällen man bara behöver vara ifred). Ibland tänker jag på att dela en stor villa med en annan barnfamilj.

Saken är att jag är helt övertygad om att kärnfamiljen är en alldeles för liten konstellation för att ta hand om barn. Man behöver fler vuxna omkring sig, och gärna barn i blandade åldrar som kan leka och lära av varann. Många föräldrar, särskilt med små barn, suckar över att inte ha någon egen tid för sig själva. Att träffa sina vänner kan bli lite av ett projekt, man måste liksom göra nånting. Att skaffa barnvakt kan kännas som att man ligger andra till last. Tänk om barnen bara kunde springa ut och in hos varann, även de små, och känna sig trygga. Tänk om vuxna kunde slå sig ner utanför köket och prata, och bara vara i tio minuter. Tänk om man bara kunde öppna dörren och veta att det nästan säkert finns någon där som vet vem man är.

Det finns många andra livssituationer än barnfamiljernas som också skulle bli bättre av att det inte vore så lätt att isolera sig.

Jag tror att det nog finns mycket intressant man skulle kunna med boendemiljön göra för att förbättra trivseln och vardagen. Jag vet inte exakt vad och hur, men jag går och grunnar på det.

Formas tidning miljöforskning har tema hållbar stad i det senaste numret. Där finns artiklar som handlar om hur man bygger städer för att funka bra både socialt, tekniskt och ekologiskt. Intressant. Sånt är väldigt värt att tänka på.