Som några av er vet går jag en journalistutbildning nu. Det är kul på många sätt, jag älskar ju att skriva. Jag är lite tveksam till vad jag ska göra av det i framtiden, ändå. Dels är det en fråga om att jag inte särskilt längtar efter att frilansa (huvva!), dels handlar det lite om vad jag vill skriva om och göra. Det vore ju perfekt om jag kunde få skriva om aktuell fysik, sånt är kul. Här kommer en text jag skrev på kursen, när vi skulle försöka oss på att skriva en krönika.

En gång i tiden var jag arton år och sju personer hade dödats av en vansinnig fänrik i min hemstad Falun. Det var söndag, och jag hejdades av ett tv-team på det ganska ödsliga torget. De var på jakt efter den Stora Sorgen, och ville väldigt gärna att jag skulle säga att det hade varit fullt med folk i kyrkan som sökte styrka efter den otäcka händelsen som drabbat staden. Bländad av rampljuset hasplade jag ur mig någonting, och gick sedan därifrån med en gnagande känsla av att intervjuaren lagt orden i munnen på mig. Sanningen var att jag inte alls märkt något särskilt i folks beteende omkring mig, förutom att Mattias Flink och hans brott var det stora samtalsämnet.

Jag tänker på The Forever War, Joe Haldemans klassiska krigskritiska science fiction-roman. William Mandella kommer hem till jorden på permission från sina fruktansvärda upplevelser, och blir intervjuad för tv (”the cube”). Han får massor av repetitiva frågor av en ointresserad journalist som ignorerar alla obekväma detaljer om massakrer och vad krigsmaskineriet gör med människor. Sedan klipps ljudupptagningen om och sänds i oigenkännlig form, och William får höra sin egen röst säga helt orimliga saker.

Det är förstås inte särskilt rättvist att jämföra min första rätt harmlösa sammanstötning med reportrar med en sådan här skildring av censur och totalitär styrning. Joe Haldemans cube illustrerar ändå hur jag kände mig: utnyttjad för att föra fram ett budskap som inte var mitt. Det hade skett ett massmord, och det var otäckt och obegripligt. Alla var skakade, men storyn fanns ju inte hos mig. Jag hade inte sett någon vallfärd av gråtande människor som tände ljus.

Den här upplevelsen grundlade min djupa misstänksamhet mot journalister, som tyvärr snarast har förstärkts med åren. Ni vet säkert alla vad jag menar. Här kommer någon emot mig beväpnad med anteckningsblock eller mikrofon, och jag vet redan på förhand att jag inte har någon kontroll. Media gör sin grej.

Det är ju där skon klämmer, eller hur: när man befinner sig inför en representant för den tredje statsmakten är man i underläge. Vi vanliga människor står där med mössan i hand och skrapar med foten och tar vad vi får. Hur det går till att göra tidning, radio eller tv är ett mysterium för de flesta av oss som läser, lyssnar och tittar. Därför är man också rätt handfallen och utlämnad till den där personen som ska tolka vem man är och vad man säger. Man kan aldrig så noga veta vad resultatet blir.

Å, nog har jag förstått hur tråkigt det blir med mediatränade politiker och sakkunniga, som inte undslipper sig ett enda intressant eller oväntat ord utan håller sig strikt till intränade floskler och ”ingen kommentar!” Tänker man närmare på saken är det ju faktiskt folk som styr och ställer med mediabilden av sig själva ännu läskigare än journalisterna. Det är maktkamp på hög nivå det här, strid om våra medvetanden som förs högt över våra huvuden.

Och plötsligt befinner jag mig nu själv där, och försöker göra mig hemmastadd i skyttegravarna. Jag ska bli journalist. Hjälp, hur gick det här till? Jag provar lite försiktigt att se mig själv i den rollen, och den skaver. Jag gillar ju inte journalister, egentligen. De är nyttiga och nödvändiga, ungefär som vägreparationer — det betyder inte att man blir glad när man träffar på en.

Det är karaktärsdanande att konfrontera sina fördomar. Jag nöter säkert bort den där negativa ryggmärgsreaktionen med tiden; förhoppningsvis listar jag ut hur jag ska handskas med den här nya identiteten utan att tappa självrespekten.

Journalistens uppgift är ju inte att bli omtyckt, däremot har man ett förtroende att förvalta. Egentligen är det ju ett rätt hopplöst företag, det där att fånga en bit av verkligheten och tolka den så att den förmedlas på ett rättvisande sätt. Kanske är det oundvikligt att skrämma någon tonåring emellanåt, särskilt innan man utvecklat sin fingertoppskänsla.

Om jag någon gång upptäcker att jag ställer ledande frågor kommer jag i alla fall att minnas William Mandella och bli djupt generad.