Igår fick jag The Broken Kingdoms, del två i The Inheritance Trilogy av N.K. Jemisin. Jag är väldigt sugen på att läsa den, och det får mig att tänka på första boken igen, The Hundred Thousand Kingdoms. Dessutom satt jag i tisdags på ett alldeles särskilt roligt pubmöte med Upsalafandom, där jag okarakteristiskt fastnade vid ett och samma bord och pratade om böcker. Jag insåg då att jag inte alls hade någon bra koll på vad det var jag gillade med boken, åtminstone inte tillräckligt för att berätta det för andra. Här kommer nu några lösa tankar, så kanske någon klatschig summering trillar ut i mitt medvetande så småningom.

  • Den är berättad i första person, med en väldigt tydlig röst som tog mig några sidor att vänja mig vid. Lite avslappnad och slängig.
  • Jag gillar att Yeine, huvudpersonen, faktiskt inte är någon övermänniska trots bakgrunden som krigare och ifrågasatt prinsessa. Hon är faktiskt lamslagen av skräck emellanåt, och hela tiden rädd. Den kaxiga och stolta attityden skulle vara dryg om det inte var i en situation av att rädda vad som räddas kan. Det är då det passar.
  • Om man kallar detta för paranormal romance, så menar man med p.r. alla berättelser där en människa har någon romantisk koppling till en övernaturlig varelse av något slag. Visst finns här en romans, men den är inte i fokus på det sättet.
  • Det som är speciellt är världsbyggandet. Här finns ju en hel kosmologi, som faktiskt är ganska originell, med de ursprungliga gudarna och deras barn. Det är storslaget.
  • Sky påminner mig om Melniboné, för er som känner till Elric. Den där högdragna dekadensen och institutionaliserade grymheten, liksom.
  • Visst finns det sådant som tangerar stereotyper, men jag tycker aldrig att det går över gränsen. Matriarkat med krigarkvinnor har vi sett förr, men här finns det tillräckligt med djup och textur. Det känns genomtäkt till exempel att huvudkontinenten är omvänd mot hur vi är vana, med ekvatorn i norr. Det är trevligt med alla antydningar om världen.
  • Jag gillade detaljer som att världen uppenbart är en planet, och det finns andra planeter med liv på (fastän man aldrig får veta något om dem).
  • Jag får väldigt färgstarka bilder i huvudet av palatset Sky med sina pärlemorskimrande väggar och magiska hissystem, och av det skogbevuxna Darre (Yeines hemland) med sina uråldriga ombyggda tempel. Det är sådant som gör en stark läsupplevelse för min del, och är ett starkt plus i min bok.