[Uppdatering: Lite bakgrund och sammanhang till detta inlägg. Jag har sedan början av sommaren grunnat och dividerat med mig själv om hur jag ska bredda mitt läsande och inte fastna i gamla hjulspår. Nyligen har jag diskuterat också med andra om hur till exempel fördomar påverkar vad man väljer att läsa, från omedvetna ”implicita associationer” till förutfattade meningar om paranormal romance. Jag tycker att det är viktigt att lyfta blicken och inte bli för inskränkt. Jag tycker att det är så viktigt att det ibland blir lite för jobbigt. Det är detta det här inlägget handlar om.]

Vi har rätt höga krav på oss själva ibland. Kanske inte minst vi som gillar att reflektera över världen och kulturen och hur saker borde vara. Efter den där diskussionen om genresnobbism och sånt har en tanke dykt upp i mitt huvud emellanåt: man får se upp så att man inte slår över fullständigt och ser ner på läsandet som avkoppling. Det kan vara tröstande och tryggt att läsa precis det man känner igen, och sånt behöver alla som rusar omkring i den här galna tillvaron.

Jag tycker ofta att det är finare att utmana sig själv, att anstränga sig lite. ”Step out of your comfort zone!” lyder stridsropet. Man ska ifrågasätta, granska, inte slå sig till ro. Jag vill läsa nya saker, för att jag inte vill stänga in mig i ett hörn och vara helt ovetande om andra vinklar på tillvaron.

Samtidigt är det ju ofta rätt ansträngande att leva. Får man koppla av ibland, med det trygga och bekväma?

Den här veckan har varit rolig, men utmanande på ett annat sätt än jag väntat mig. Jag sadlar om, och plötsligt har jag förvandlats från arbetslös forskare till journaliststudent. Det är en liten identitetskris, eller i alla fall utmaning för självbilden. Jag är ju faktiskt rätt misstänksam mot journalister, har jag insett, och nu ska jag själv vara en.

Livet är fullt av stressmoment och liknande utmaningar. Nuförtiden är det så vanligt att man byter spår på livsfärden, och nästan ett krav att man ska vara beredd att bryta upp och börja om. Det klart att vi beundrar att inte göra det lätt för sig. ”Göra dygd av nödvändigheten” pratar man ibland lite nedlåtandet om, men egentligen är ju alla uppfattningar om dygder baserade i behov av att hantera livet och omvärden.

Men ibland blir det lite för jobbigt. Lördag morgon bläddrar jag förstrött i DN, men slår ihop den när jag plötsligt känner mig stressad och obehaglig till mods. Vad var det jag läste egentligen? Jag tänker efter, och inser att jag plockat upp två budskap: det är egentligen inte så bra att vara gift, och det är dåligt att jobba deltid. Gör din samhällsplikt kvinna, och gå upp till heltid! Göm dig inte i tvåsamhetens institution, som baserar sig i männens förtryck! Så stod det kanske inte, men det var det jag snappade upp när jag bläddrade och ströläste. När identiteten och självbilden redan är lite i gungning blir jag kanske temporärt hyperkänslig för förväntningar och krav från omgivningen. Det spelar ingen roll att jag inte ens har ett jobb som jag kan gå upp i heltid från, blotta tanken på att jag inte riktigt duger om jag inte arbetar minst 40 timmar i veckan får mig att vilja ducka och gömma mig. Och jag får inte söka stöd i en kram av min man, för det är inte heller rumsrent.

Dumheter, förstås, och jag vet att jag kan skaka av mig den här känslan ganska lätt.

Samtidigt känner jag djup sympati för alla som mest bara vill kura ihop sig med någonting tryggt och välbekant av sin favoritförfattare på lediga stunder. Man utmanar sig ändå hela tiden. Jag ska tillåta både mig själv och andra lite ren eskapism ibland! Det är inte fult eller fel, så länge det inte blir skygglappar man monterar permanent för att inte behöva se sin omvärld. Det vore betydligt sämre att springa in i den berömda betongväggen med huvudet före för att man vill vara bra och duktig och dygdig och radera ut sin ”comfort zone” helt och hållet.