Det här är näst sista delen av min Finncon-rapport, bara tre veckor efter kongressen. Sista delen kommer på tisdag, eller tidigare.

På söndagen fanns det egentligen bara en programpunkt som egentligen lockade mig, och det var ”Cultural appropriation in SF” med hedersgästerna. Den var riktigt intressant, uppenbarligen något som ligger både Nalo Hopkinson och Richard Morgan varmt om hjärtat. Hur gör man, när man skriver om främmande kulturer eller om folk som är väldigt olika en själv, för att det inte bara ska fastna exotism eller stereotyper? Richard hade en ganska bra infallsvinkel på det: det handlar om vanlig artighet. När man skriver om en kultur eller subkultur som man inte själv tillhör är man en gäst i någon annans hem, och måste bete sig därefter. Om någon påpekar att man gjort något som inte passar sig riktigt ber man helt enkelt om ursäkt och försöker att göra på rätt sätt i fortsättningen.

Man kan aldrig vara helgarderad mot att folk ska ta illa upp, och ibland får man saker fel även om man verkligen anstränger sig. Det gäller att kunna inse när kritiken är berättigad och ta det på ett snyggt sätt så att man inte blir förkrossad eller personligt förolämpad. Vi vet alla att det kan vara svårt att ta kritik, men alla kan lära sig att uppföra sig artigt.

Sedan finns det förstås alltid extra känsliga personer, som på grund av sin bakgrund kanske är konstant arga eller defensiva. Båda författarna kunde också nämna exempel på hur det ofta blir så att det är folk ur privilegierade grupper (läs: vita medelklassamerikaner) som har starka uppfattingar om vad man får eller bör göra, och som ör överdrivet försiktiga med vad man tillåter att man gör med fiktiva personer av andra folkgrupper. Richard Morgan berättade om klagomål han fått över att han gjort huvudpersonen i Black Man till en så våldsam person. Det kan ses som ett negativt porträtt av en svart man, och det tyckte somliga inte var okej. Richard Morgan menade att effekten av den attityden blir att det bara finns vissa begränsade roller som till exempel svarta tillåts ha, särskilt på film, där svarta liksom måste vara snälla för att få synas.

Om man verkligen anstränger sig för att hantera andras kultur och andra gruppers livssituation respektfullt är det ganska sällan någon från den grupp man försöker porträttera som klagar. Nalo Hopkinson berättade hur Mike Resnick tydligen får en massa klagomål från vita amerikaner över hur han hanterar Afrika i sina Kirinyaga-historier, medan östafrikaner tydligen själva mest tycker att det är roligt att han skriver berättelser med utgångspunkt från deras värld.

Nalo poängterade att det är viktigt att ta hänsyn till styrkeförhållanden och maktstrukturer när man skriver om hur folk förhåller sig till varandra. En princip måste också vara att försöka hantera sina fiktiva personer som människor, så faller man inte i fällan att fastna i stereotyper. Det kan också vara en poäng att ha mer än en svart person, eller mer än en homosexuell, eller vad det nu kan vara, så att individuella personlighetsdrag inte ses som en representation av hel grupp av människor. (Enligt min erfarenhet vill personer i verkligheten inte bli behandlade som primärt en representant för en grupp, utan som personer.) Richard Morgan tyckte att man inte ska bli så orolig över att man gör folk upprörda, utan fråga sig ifall det de blir upprörda över är något som är relevant. Har du behandlat saker så ärligt du kan, har du respekt för dem du skriver om, försöker du porträttera riktiga människor — då behöver du kanske inte ta åt dig. Annars kan det vara något man kan lära sig och tänka på i framtiden.

Nalo Hopkinson rekommenderade boken Writing the Other av Nisi Shawl och Cynthia Ward för den som vill läsa mer om sådana frågor.

Det här börjar likna ett referat av hela diskussionen, men jag stannar här — det här var också en programpunkt som var schemalagd för två timmar och som innehöll väldigt mycket. Jag var faktiskt riktigt trött efteråt och mest sugen på godis.