Efter Gilgamesh-pjäsen satte jag mig i fiket som fanns i anslutning till bokförsäljning och konstutställning i den byggnad där det mesta icke-anime-programmet ägde rum. Jag passade på att läsa lite i boken jag borde recensera, i väntan på kaffeeklatsch med Nalo Hopkinson. Borde jag i stället ha utnyttjat min NoFF-tid bättre och pratat med folk? Jag grubblade lite över detta, men kom fram till att jag trots allt inte orkar vara utåtriktad varje stund av dagen. Jag älskar människor, men eftersom jag så sällan har tillräckligt mycket folk omkring mig glömmer jag mellan varven bort att jag också har ett verkligt behov av att få vara ifred ibland.

Nalo Hopkinson. Foto: Tero Ykspetäja (CC By-NC-SA 2.0)

Kaffeeklatsch är, om du inte vet, ett inslag i kongresskulturen som går ut på att man får sitta (med eller utan kaffe) i en mindre grupp med någon person man gärna vill träffa. En informell konversation. Det brukar vara jättetrevligt. Jag skrev upp mig först av allt så fort jag kom till kongressen, för att vara säker på att komma med. (På Worldcon i Glasgow 2005 lärde jag mig att det där att lotta ut kaffeeklatschbiljetter bland gophers var en jättebra grej, för köerna var enorma när de skulle släppa listorna man fick skriva upp sig på, och om man inte var beredd att lägga signifikant kongresstid på detta kom man annars helt enkelt inte med.)

Nalo Hopkinson var en person som kanske gjorde sig allra bäst i ett mindre sammanhang på det här sättet. Hon berättade massor av intressanta saker, bland annat om folklore med brokigt ursprung som ligger till grund för en del av hennes berättelser. Zombies i verkligheten, betydelsen av salt, olika monster, och så vidare. Hon har skrivit en bok som heter The Salt Road där hon utgår från en massa folkliga föreställningar om salt; det finns tydligen en massa sådana som hänger ihop med frihet kontra att vara bunden till marken. Jag visste inte att rastafarianer inte äter salt, undrar hur de undviker att få mineralbalansproblem. Nalo fick också frågor om kanadensisk sf, och berättade som en fortsättning på det om fascinerande personer som levt i Toronto med omnejd och vars livsöden hon tänker använda sig av i sin nästa bok. Fast innan den kommer två som hon redan skrivit att komma ut, så snart kan man köpa böcker av Nalo Hopkinson i bokhandeln igen!

Nästa programpunkt jag ville gå på var Richard Morgans hedersgästtal. Han inledde med att berätta om sin bakgrund som lärare i engelska som främmande språk, och hur det lärt honom att själv vara tyst och göra allt för att få eleverna att prata. Med det i kappsäcken ville han prata med oss i stället för till oss, men eftersom Lennart lånat honom The Xenophobe’s guide to Finns hade han förstått att finnar är lite reserverade (”man känner igen en utåtriktad finne på att han tittar på dina skor och inte sina egna när han pratar med dig…”). Han gav oss följaktligen lite tid att komma på frågor genom att prata lite om hur han blev publicerad. Det blev ganska bra med frågestunden, men faktiskt inte riktigt tillräckligt bra för att hålla mitt intresse uppe i de knappt två timmar han hade fått till sitt förfogande. Så långa programpunkter är lite på gränsen till vad som är rimligt.

Lördagkvällen var festkväll, enligt mönster som jag känner igen från brittiska kongresser. Det fanns tydligen två fester, en alkoholfri som alla fick komma in på och en som bara var för folk över arton. Jag såg bara den ena av dem, så jag vet inte hur den andra var, men vi var på kårhuset. När jag såg det fina dansgolvet ryckte det i benen, och jag blev mycket nöjd när man bekräftade att det faktiskt skulle bli dans. Det försiggick tydligen en bordshockeyturnering missade jag nästan helt och hållet (det är nog roligare att vara med än att titta på). Jag spillde ut min öl när jag gestikulerade lite yvigare än jag kanske borde, men det gjorde inte så mycket. Somliga dansar aldrig nyktra, men jag dansar inte gärna onykter.

Innan musiken började stod det maskerad och filk på programmet. Maskeradtävlingen var jätterolig (Marianna framhävde skillnaden mot cosplaytävlingen som tydligen är på blodigt allvar). Min personliga favorit var faktiskt Doctor Who (säger hon som fortfarande inte sett ett enda avsnitt med någon enda version av doktorn), men Hitler med sin ananas och minimala hembiträdeskjol (det är tydligen något från en film som heter Little Nicky som jag inte sett) var nog den som hade mest scennärvaro och framför allt fick mest skratt. Endast ett bidrag var en originalskapelse, en kattfigur som jag glömt bort vad hon kallades, som också var väldigt bra genomförd. Alla fick priser, men domarnas roll var att tilldela lämpligt pris till respektive deltagare. Medan domarna konfererade gjorde tävlingsdeltagarna sitt bästa för att spexa och underhålla, och publikresponsen var fin trots att det var galet varmt och syrefattigt i salen.

Deltagarna i maskeradtävlingen. Foto: Johan A (CC BY-NC-SA 2.0)

Filk, för den som inte vet, är sånger med tema från sf och fantasy eller fandom i sig självt, ofta till välkända melodier. En tradition på Finncon är visst att skriva och framföra filksånger särskilt tillägnade hedersgästerna. Framförandet var väl närmast att beskriva som hellre än bra, men själva sångerna var inte alls tokiga. Jag önskar att de hade kunnat värva en pianist eller gitarrist och använt mikrofoner, så hade det blivit riktigt fint.

Wolf von Witting gjorde en gång i tiden några tappra försök att införa filk och maskerader i svensk fandom, men jag tror att det som hade behövts för att det skulle ta skruv är att samtidigt värva nya fans som är intresserade. Jag tycker själv om både att klä ut mig och att sjunga, så jag skulle nog inte vara nödbedd om jag hade kompisar som gjorde sånt — men jag är inte tillräckligt intresserad för att ta initiativet.

Sedan var det dans, vilket inte är mycket att säga om förutom att musiken var väldigt varierad och mestadels med sf-tema, och att det var rätt få som dansade men de var desto mer entusiastiska. Jo, och så att där fann en Vulcan som var väldigt bra på att dansa, vilket absolut var en nymodighet för mig. (Hon sade sedan att hon tror att det är kanoniskt, att det faktiskt finns något Star Trek-avsnitt där man ser vulcaniter dansa.) En del låtar var mycket svårdansade men det avskräckte inte många. Jag gick av dansgolvet när jag hörde att det var Time Warp från The Rocky Horror Picture Show på gång, eftersom jag inte kommer ihåg hur man gör den, men det visade sig att ingen annan heller kunde den. De flesta jag känner dansade inte alls, utan gömde sig under trappan för att det var svårt att konversera med musiken på fullt blås och med den akustik som lokalen hade.

Jag gillar verkligen att dansa och det var länge sedan jag var på klubb och dansade något annat än lindy hop och lite boogie woogie, men det är ändå inget jag känner att jag saknar på svenska kongresser. Filk däremot, det kunde vi också ha.

Dansgolvet, en bild där jag råkar vara med i mitten! Foto: Jonas Wissting.

När kårhuset stängde vid ett gick jag med ganska många andra till Koulu för att fortsätta umgås. Jag stannade bara någon timme, tills energin från dansandet rann ur kroppen, för jag är egentligen inte någon nattmänniska. Jag lyckades i alla fall prata med en massa människor om allt möjligt under kvällens lopp, och det enda som irriterar mig är att jag inte haft någon strategi för att koppla ihop ansikten med namn och att komma ihåg vem jag har pratat med. Det var någon som tydligen diskuterat fysik med mig på förra Åcon, och det hade jag helt glömt bort. Sånt är lite fånigt. Vad är poängen med att träffa folk och vara med om saker om man bara glömmer allt? Att skriva ner ordentliga rapporter löser i alla fall en del av det problemet. Ungefär som min läsjournal, som jag påbörjade en gång i tiden (1998) för att motverka den irriterande tendensen att glömma bort titlar och författare som gör det så svårt att diskutera böcker.

Fortsättning och avslutning följer…

Annonser