Det är lite fånigt att det tar mig så lång tid att lägga upp hela rapporten, men om jag gjorde på något annat sätt skulle det kännas som om jag aldrig kom någon vart. Nästa del kanske inte kommer förrän efter helgen, eftersom jag har fullt upp.

Programmet på Finncon håller inte på in på kvällen. I stället vandrade de närmast sörjande iväg till en bar som heter Koulu (”Skolan”), ett väldigt mysigt ställe i en äldre byggnad och med väl tilltaget utrymme utomhus på baksidan där man också kunde sitta. Där konverserades om ditt och datt som sig bör. Jag råkade se Richard Morgan vid nästa bord och tänkte kommentera något han sagt tidigare (det handlade om folks inbyggda tendens att föredra att läsa och se det som känns tryggt och välbekant, vilket är avtrubbande i längden — men jag tror att det ofta motverkas av att man blir uttråkad av samma och samma i det långa loppet). Hur det nu var kom jag aldrig åt att kommentera detta, för samtalet kom att handla om småpratets betydelse, om Kanada, och om främmande kulturer, och sedan om psykologi, om hur vi vill utforma samhället i framtiden, och om religion har någon plats i det. Det var alltihop väldigt intressant, så det gjorde inget att min ursprungliga tanke försvann i det hela. Det finns tydligen en intressant historia om att lära sig småprat i novellsamlingen The Quantity Theory of Insanity av Will Self, som Richard Morgan rekommenderade. Den verkade faktiskt intressant.

Möjligtvis var det lite dumt att jag fastnade så länge i den här diskussionen, som inte alls handlade om att lära känna finska fans.

Jag är trött, alldeles innan jag lämnar Koulu på fredagens kväll. Svenskar graviterade vid denna tid till samma hörn (fast jag tror att det är Jukkas arm i högerkanten). Foto: Jonas Wissting.

Lördag

Jag är morgonpigg av mig. Det betyder inte att min gladaste och charmigaste sida är vaken direkt, inte ens när jag sovit så gott som nu i ett onödigt fint hotellrum. Min första impuls den här morgonen var att gå och försöka gömma mig i ett hörn av den stora frukostsalen och gömma mig bakom en bok. Jag visste inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att det finns mängder av människor vid frukosten som jag borde säga god morgon till. Eftersom det ändå är väldigt trevligt att finna sig omgiven av vänner och bekanta fann jag mig snart och Physics of the Future behövde inte fungera som en mur mot omvärlden. Den låg bara på bordet, och Jukka Halme frågade om jag alltid har sådan lättsam lektyr till frukost.

Ett annat problem med den här morgonen var att det regnade ganska ordentligt. Jag tänkte först vänta ut det, men gav upp och köpte ett vackert knallorange souvernirparaply från Åbo, europeisk kulturhuvudstad 2011. Jag hade ju trots allt en viktig tid att passa denna blöta förmiddag, eftersom jag hade ställt mig till förfogande som berättarröst för en fannisk pjäs.

Den ingick den speciella satsningen på svenskspråkigt program (som visst fått fondpengar), men hade rätt otacksamma förutsättningar. Jag manövrerade mellan cosplayers och vattenpölar, långt bort på andra sidan en stor motorväg, och hittade en jättelik sal som såg sorgligt ödslig ut. Våra vänner Vilgot och Kenneth var där, tillsammans med de två allt-i-allo-skådespelarna. Johan A som tillsammans med mig skulle vara berättarröst dök snart också upp. Vi tittade på en uppvisning av någon form av japansk dans, och förväntade oss att alla skulle ge sig av direkt efteråt. Det här var en plats separerad från resten av det fanniska och litterära programmet, och en tid som råkade sammanfalla med Nalo Hopkinsons hedersgästtal. När det slutligen var säkert ett dussin personer i publiken får det betraktas som en riktig publiksuccé.

Ben i teatersalen, med det enorma publikhavet i bakgrunden. Foto: jag.

Lite synd, för det var inte en dålig pjäs. Den handlade om Gilgamesh, och var ganska kort men riktigt rolig. Skådespelarna agerade tyst på scenen, och vi två berättare skötte den biten från en mikrofon vid sidan om. Det fungerade så bra att jag började grunna på möjligheten att göra en pjäs i liknande format till någon framtida kongress. Den fanniska pjäs jag och Ollie satte upp 1999 var rolig att göra men det var rätt komplicerat och själva uppförandet blev inte lika bra som manuset. Ska jag någonsin göra något liknande vore det bra att göra det ungefär på det här sättet — det minimerar också problemen med bortglömda repliker.

Gilgamesh i egen hög person. Foto: jag.