Johan J har nu lagt upp sin rapport från Finncon, väldigt omfattande för att vara ”fragment”, på Tystnad. Han länkar hit och antyder att min rapport skulle vara ambitiös, genomtänkt och putsad i jämförelse. Jag tror inte på att kvaliteten skiljer sig över huvud taget (och gör den det är det inte säkert att det är till min fördel), men detta blir i alla fall långt så det räcker.

Utkanten av horderna. Foto: Jonas Wissting.

De som talat om tusentals utklädda animefans överdrev verkligen inte. Det sades att det brukade gå att följa strömmen mot kongresslokalerna, men riktigt så tätt var det inte på fredagens förmiddag. Många, ändå. En rolig sak vi såg när vi närmade oss var vad som såg ut att vara en leekspin-flashmob. Jag blev förtjust, och önskade att jag inte haft slut på batteri i min kamera. Vilken briljant idé, vilken perfekt sak att göra på den här kongressen — Ievan Polkka är ju en finsk låt också. Jonas såg förbryllad ut: ”Vad är poängen med purjolökarna?” Tja, har man inte stött på leekspin lär det inte vara lika kul.

Jag tog ett litet strövtåg mellan de byggnader som huserar olika delar av kongressen, bara för att titta på folk. Jag kände bland andra igen Delirium (från Sandman) och Sally (från A Nightmare Before Christmas), men naturligtvis inte de flesta rena animefigurer.

Bakom ett bord med begagnad sf och fantasy hittade jag Tero och Jukka. Vi talade lite om dåliga böcker, och lite om huruvida jag skulle våga mig på att köpa någonting som involverar sexiga vampyrer eller varulvar. Jag avstod den här gången också. Däremot köpte jag en novellsamling, och avgav ett tyst löfte till mig själv att verkligen sätta mig och läsa ut en bok under den här resan. Läser jag aldrig ut något är det ju bara tråkigt att hitta bra böcker som jag inte heller kommer att komma åt att läsa.

Tillsammans med Mårten och Lennart fascinerades jag över att det finns så mycket ny sf översatt till finska. Hur kommer det sig att Finland är ett så mycket bättre sf-land än Sverige? Ben Roimola kom förbi, och han hävdade att det inte är lika bra nu som för en tjugu år sedan eller så. Kan hända. Fast i Sverige har vi liksom ingen marknad för översättningar av Alastair Reynolds och Dan Simmons, trots att vi har större befolkning. Finnar i vår ålder verkar ju lika bra på engelska som svenskar, så jag inbillar mig att det inte heller är hela förklaringen.

Jag gick och såg en intervju om skrivande, med hedersgästerna Nalo Hopkinson och Richard Morgan. Det var riktigt skoj och inspirerande. Faktum är att jag drabbades av en attack av att vilja skriva skönlitteratur själv. Det har hänt mig förr, men jag har aldrig gjort särskilt mycket av det. Kanske är dags nu? Om känslan håller i sig, och inte var en tillfällig kongressgalenskap, så kanske.

Hedersgästerna Richard Morgan och Nalo Hopkinson. Foto: Tero Ykspetäja (CC BY-NC-SA 2.0)

Richard Morgan har jag aldrig varit särskilt intresserad av att läsa något av, men han var väldigt rolig att lyssna på. Han hade ett intensivt och engagerat sätt, och mycket att säga om det mesta. Nu funderar jag på att kanske plocka upp Altered Carbon trots allt. Eller kanske hans fantasy — den lär ju inte riktigt vara som andra, och jag har inte läst mycket sword and sorcery över huvud taget. Kunde vara en del i mitt projekt att läsa annat än jag brukar.

Nalo Hopkinson har jag varit nyfiken på länge, men hennes böcker snubblar man ju sällan på och därför har det inte riktigt blivit av att jag läst något. Hon förklarade att hon varit sjuk under flera år, med svår järnbrist (länge odiagnostiserad) som ovanpå hennes koncentrationssvårigheter (diagnostiserade, ADD) helt hindrat henne från att skriva. Nu ska ett par böcker av henne vara på gång, en är precis på väg att komma ut.

Nalo hade för övrigt lite okonventionella råd om det här med skrivande. Hon gillar till exempel inte det där med att räkna och jämföra hur många ord man skrivit på en dag, och säger att hon inte ens skriver dagligen (även om hon inte tycker att det är något speciellt positivt i sig). ”What ever you have done is a beautiful thing, because you have done it, and there are so many who are not doing it.” Det tyckte jag var fint sagt, eftersom jag själv emellanåt lider av åkomman att älta hur dåligt det är att jag inte åstadkommer mer och bättre saker, snarare än att jobba vidare med det jag faktiskt gör.

Richard Morgan påpekade i samma diskussion att författande inte är särskilt lukrativt, och det inte är någon mening med att försöka anpassa sig till det man tror ska sälja. Vill man tjäna pengar är det bättre att skaffa ett riktigt jobb. Ska man skriva ska det vara det man verkligen vill skriva.

Efter den här programpunkten stötte jag ihop med fler svenskar. Ahrvid räknade till ett dussin. En försvinnande liten andel av kongressen, men jag fick en känsla av att vi är med i själva kärnan. Folk som reser utomlands på kongress är kanske per definition mer involverade än andra. Vi pratade lite om våra intryck och konstaterade att det fanns vissa brister i planeringen av programmet. Hur kom det sig att så många av de relativt få programpunkterna på engelska och svenska kolliderade med varandra? Det fanns också en (svenskpråkig) programpunkt klockan tio på söndag morgon, som beskrevs bara som ”överraskning”. Ingen blev överraskad när denna programpunkt sedan ställdes in.

Det var brister, men faktiskt ingenting som i praktiken störde mig. Jag missar alltid intressanta programpunkter, och jag orkar hur som helst aldrig vara överallt och se allting. Som det nu var fanns det precis lagom många intressanta programpunkter som det var möjligt att gå på för att det skulle fylla min kongress till den grad jag hinner med.