Apropå en kommentar till gårdagens inlägg läste jag rätt nyligen Michio Kakus bok Physics of the Impossible. Det handlar om olika företeelser som verkar omöjliga, och så diskuterar författaren hur avlägset det skulle vara att dessa saker kan bli möjliga, givet naturens lagar (mest fysik). Det var en underhållande bok, men vagt irriterande på minst två sätt.

Dels tyckte jag att förklaringarna av fysiken några gånger var lite subtilt skeva — kanske inte fel egentligen, men lite missvisande eller mystifierande. Och så tog han fel på allmän och särskild relativitetsteori, vilket jag tycker är klantigt (och lite förvirrande).

Det andra jag tänkte på gång på gång var att han tar massor av exempel från science fiction, men inte verkar känna till något som skrivits efter cirka 1982. Hela diskussionen om nanorobotar och om von Neumann-maskiner (till exempel) passerar utan en antydan om att dessa saker skulle vara stapelvara i nutida sf-litteratur — eller att de förekommer i sf över huvud taget. Boken innehåller gott om exempel från sentida sf-film, och från äldre sf-böcker, men är helt omedveten om skriven sf från det senaste kvartsseklet.

Det är rätt typiskt. Det är i skriven sf idéerna finns, men det tar så lång tid för dem att penetrera ut i den allmänna kulturen att det ofta känns som om den existerar i ett parallellt universum.

Advertisements