För ett tag sedan hörde jag talas om kursen Science Goes Fiction: Science Fiction, film och tekniska framtider ur ett historiskt perspektiv 7,5 hp. Den ges på KTH, och jag blev nyfiken. Därför skickade jag ett gäng frågor till Anna Åberg från Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria som undervisar på kursen. Nu har jag fått svaren!

Varifrån kommer inspirationen till den här kursen? Är det ett speciellt intresse? Finns det forskning på KTH om hur science fiction samverkar med synen på teknik och vetenskap?

Anna Åberg: Kursen bygger på en seminarie-serie vi anordnade på avdelningen för teknik-och vetenskapshistoria på KTH hösten 2009, som hette just Science goes fiction. Inspirationen till den kommer till stor del från personliga intressen för både science fiction, film och teknikhistoria hos mig och mina kollegor. Seminarie-serien föddes ur diskussion, och där föddes också idén att omvandla den till en kurs.

För mig personligen kommer intresset dels ur ett tidigt personligt intresse för tecknade serier, fantasy och science fiction å ena sidan, och ett forskningsintresse inom teknikhistoria, film och visualisering å den andra. Jag har tidigare skrivit om hur science fiction-berättelser används för att sprida information om ny forskning, så forskningskommunikation är också viktigt för mig. Allt detta försöker jag samla ihop i kursen.

Vad jag vet pågår det inte någon specifik forskning på KTH som handlar om science fiction och synen på teknik och vetenskap. Det närmaste jag kan komma på är forskning som har funnits på NADA om online-spel och identiteter, om t.ex World of Warcraft. Dock tror jag att det finns flera lärare som använder science fiction i sin undervisning.

Jag fick ett kursmemo där jag kan se vilka verk som diskuteras på kursen. Vill du ge några exempel på verk du tycker är extra intressanta i det här sammanhanget?

Anna Åberg: När jag valde vilka filmer som skulle visas på kursen försökte jag båda att hitta filmer som har varit viktiga inom genren, filmer producerade över hela 1900-talet, och filmer från olika delar av världen. Det är inte en helt lätt uppgift. Dock tycker jag att de filmer som är mest intressanta är de som studenterna kanske inte känner till så väl. Till exempel visar jag en film från Sovjetunionen som heter Planeta Bur’ (1962) som jag inte tror att så många kände till. Den handlar om en resa till Venus och innehåller ganska mycket existentiella diskussioner. De gamla 50-talsfilmerna som Invasion of the Body Snatchers (1956) är också intressanta för att de visar på vilka rädslor som fanns i samhället vid den tiden. Annars är personliga favoriter Ghost in the Shell och Blade Runner. Jag försöker också att visa snuttar ur filmer under föreläsningarna, och där försöker jag också visa film som har annorlunda bildspråk än de stora Hollywood filmerna. T.ex. har jag visat delar ur den franska bildberättelsen La Jétée och den japanska ganska surrealistiska Tetsuo: Iron Man.

Film har väldigt mycket bredare genomslag än litteratur i populärkulturen. Finns det några exempel på romaner eller noveller som faktiskt spelat roll i teknikdebatten?

Anna Åberg: Jag är inte så insatt i den frågan, men de verk som ofta nämns i sammanhanget är Aldous Huxleys Brave New World och Arthur Clarkes George Orwells 1984. Det finns belägg för att Huxleys roman användes när man diskuterade genmanipulering och provrörsbarn. Om man räknar Frankenstein som en tidig science fiction har den också ofta använts retoriskt i debatter om skapandet av nytt liv.

Jag har ofta funderat på det där med optimistisk kontra pessimistisk science fiction, som nästan utgör parallella strömningar som inte alltid verkar prata med varandra. Det verkar ofta som om de pessimistiska, varnande verken är de som blir mest populära utanför de rena science fiction-kretsarna — som om de vore finare på något vis. Det är ofta sådant som författare som så att säga närmar sig genren utifrån skriver (Orwell, Atwood, McCarthy…). Har du några tankar om detta?

Anna Åberg: Det finns ganska mycket att säga om detta, på flera plan. Dystopi säljer i de flesta fall bättre än utopi, både nu och förr. Det finns flera teorier om varför vi är så fascinerade av dystopi, kris och katastrof.

Flera psykologiska förklaringar har framlagts som att de tilltalar vårt behov av våld eller att de kan ses som vårt tids moral-berättelser, alltså av typen: ”om vi fortsätter att leva så här kommer det att gå så här illa”. Det är ett vanligt tema i sagor, och skulle i så fall fortsätta in i dystopin.

Samtidigt har många dystopier (dock inte alla!) ett lyckligt slut för i alla fall några av huvudpersonerna som måste kämpa sig igenom filmens dystopiska värld. Om nu narrativet ska gå ut på att huvudpersonerna ska övervinna svårigheter så är det lättare att få dem att råka ut för hemskheter i en dystopi. På det sättet får vi ett positivt budskap ut av vissa dystopiska filmer: Vi kan arbeta ihop och övervinna hinder.

Det finns även de som menar att dystopin är ett sätt att bearbeta våra rädslor inför framtiden. Teman som är vanliga i dystopier är naturkatastrofer, atomkrig, klassklyftor, teknik som löper amok etc., men också sådant som genmanipulering och cyborg teman, som kopplar till en rädsla att förlora ”mänsklighet” (vad nu det är) och identitet. Olika sådana rädslor inför framtiden kan tas upp och bearbetas. Om de inte kan övervinnas i filmen, så kan vi i alla fall få hjälp med att förbereda oss för katastrofen.

Författaren Mark Fisher menar att dystopin idag är så populär för att vi helt enkelt inte kan tänka oss något alternativ till det kapitalistiska världssystem vi har idag. Vi är så genomsyrade av kapitalismens realism att alla typer av utopier verkar naiva och icke trovärdiga. Det är en intressant tanke, men å andra sidan har ju dystopi sålt länge.

Jag har för mig att det dessutom finns mer utopisk litteratur än utopisk film (men har inga belägg för det på rak arm) Detta kan delvis vara en marknadsmässig fråga, där dystopisk film helt enkelt säljer bättre, och därför blir filmad. Det kostar mer att göra en film, så man behöver vara säker på att den går hem hos publiken.

Slutligen: min favoritförfattare har länge varit Kim Stanley Robinson, som väl får sägas vara väldigt välvilligt inställd till vetenskap och teknik samtidigt som han tar problemen på allvar — till exempel global uppvärmning. Han finns inte med i kurslitteraturen (som jag kunde se i kursmemot jag fick). Kommer ni att prata om Stan Robinson i den här kursen?

Anna Åberg: Tyvärr blir det ingen Kim Stanley Robinson i kursen. Framför allt för att studenterna inte läser någon skönlitteratur, utan bara ser på film och TV-serier, men också för att jag pinsamt nog måste erkänna att jag inte har läst något av honom.

Annonser