Här kommer del tre av den här serien, och jag kommer nu till slutet av sf- och fantasyböckerna. Det kanske blir ett par inlägg senare med övrig skönlitteratur samt fackböcker! (Här är del ett och del två.) Som vanligt gäller att detta är en lista på böcker som stannat kvar i mitt minne, snarare än böcker jag nödvändigtvis rekommenderar. Fast de flesta är faktiskt också riktigt bra. Ta listan för vad den är.

Inverted World av Christopher Priest (1974) var rätt annorlunda. Den verklighet som beskrivs är så oerhört underlig, och man undrar hela tiden hur det ska visa sig hänga ihop. Som titeln antyder har det med geometri att göra, men på ett väldigt märkligt sätt. Stämningen, säger jag bara.

Science in the Capital-trilogin av Kim Stanley Robinson (2004-2007) var bland de få böcker jag verkligen väntat på och köpt direkt när de kom ut. Jag gillade serien främst på grund av den lågmälda humorn och de mänskliga iakttagelserna. Frank, som försöker uppfinna ett sätt att leva så mycket så möjligt i enlighet med människans förutsättningar är en klar favorit. Rörande och inspirerande på samma gång. Diskussionen av dagsaktuella problem, och en del av de rena sf-inslagen, var också sådant som satte sig i huvudet på mig.

Schismatrix av Bruce Sterling (1985) lever i mitt minne framför allt genom de ruttnande, mögliga rymdstationerna där ekologin inte funkat och någon organism tagit över. Jag läser väldigt visuellt, brukar jag säga — men kanske är det sensoriskt i största allmänhet. Jag minns stanken, liksom. Det får mig att fundera på ekologi och på saker som man liksom inte räknat med att de ska gå fel.

So You Want to be a Wizard av Diane Duane (1982) läste jag kanske för att jag hört talas om att en av böckerna i serien innehåller mörk materia. Hur som helst gillade jag den här boken mycket mer än första Harry Potter-boken, kanske för att det handlar så tydligt om det här med etiken i magin och jag kunde känna hur jag skulle ha identifierat mig med den här sortens trollkarlar om jag hade läst böckerna i rätt ålder — trollkarlseden och alltihop. Spelar ingen roll att de kanske inte var så lysande rent objektivt.

Keeping it Real av Justina Robson (2006) var fantastiskt underhållande — den fullständiga kulturkrocken mellan olika världar och typer av varelser och de fantastiska miljöerna. Jag gillade också hur Robson beskriver hur agenten Lila Black får kämpa med sin nya cyborg-kropp, och med den nya identitet som kommer med den.

Brasyl av Ian McDonald (2007) lämnade en gnagande känsla efter sig, av att författaren fuskade lite både när det gällde att få tidslinjerna att gå ihop och med huvudpersonernas personliga motiv. Det gjorde inte så mycket. Det var en effektfull bok, med dåtid och framtid och flummig kvantmystik. Tja, det där med kvantmystiken var i och för sig lite irriterande (och var nog första stället jag stötte på Bose-Einsteinkondensat som bärare av magiska egenskaper) — men bra skrivet.

Little Brother av Cory Doctorow (2008) var en bok som hade sina brister, men som jag kände mig väldigt engagerad av. Jag är svag för unga huvudpersoner som är smarta och använder tekniskt kunnande för att åstadkomma saker, och jag engageras av kamp mot sociala orättvisor och maktmissbruk. Smittsam, snabbläst, förmodligen bra diskussionsunderlag om man råkar hitta någon annan som läst den.

Anathem av Neal Stephenson (2008) innehöll så mycket att jag knappt vet vad jag ska säga. Det var världsbyggandet som framkallade de livligaste bilderna i mitt huvud (det konstiga klosterliknande bygget för vetenskap, med sina skilda avdelningar och regler för kontakt med yttervärlden, och resan över planeten, och analemmat), och det var rymdscenerna som gav mig en riktigt heinleinsk kick av smart tillämpning av grundläggande fysik.

Om Un Lun Dun av China Miéville (2007) vill jag bara säga en sak: en levande mjölkkartong som tillgivet husdjur. Ett tillägg kan vara att boken har ett trevligt sätt att utmana klyschan om en utvald räddare.

White Light av Rudy Rucker (1980) var så otroligt surrealistisk att jag bara blev fascinerad. Den handlar om en matematiker som kommer till en främmande värld full av matematiska oändligheter. Han bor på Hilberts hotell, till att börja med. Lite vibbar av Flatland — fast helt annorlunda.

Ondvinter av Anders Björkelid (2009) gillade jag för att den hade en så speciell stämning av nordisk natur, lite som Ronja Rövardotter men på ett helt självständigt sätt. Kajor. Har man bott i Uppsala har man ett speciellt förhållande till de enorma flockarna av kajor.

Annonser