En gång för många år sedan, när jag var ung och relativt osäker (ha! Det skulle jag aldrig ha erkänt — jag var väldigt mån om illusionen av självförtroende) satt jag på ett sf-pubmöte och pratade om påsken. Jag ville inte åka på Eastercon, sade jag. Åtminstone inte varje år. Minst vartannat år ville jag vara hemma och fira påsk ordentligt.

Äsch, tyckte mannen mittemot mig, påsk firar man ju ändå inte så mycket. Det kan man ju stöka över ändå.

Nej, försökte jag säga. Hemifrån har jag traditioner, vi firar verkligen påsk ordentligt. Det är en viktig helg, och det är väldigt mycket som ingår.

Vad gör du då, hela långhelgen? Äter ägg? Målar ägg?

Jag tyckte att han lät lite spydig. Som om själva idén med att man kunde fira påsk mer än han var suspekt.

Jag lät bli att säga något mer. Drog mig undan, som jag brukar. Den här mannen ville nog egentligen inte veta mer. Han skulle bara skratta åt mig, trodde jag, göra narr av mig för saker som är värdefulla för mig. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera sådant.

Kanske har jag inte så mycket större aning om det numera. Däremot tycker jag att det är dags att skaka av mig den lätt paranoida föreställning jag lagt mig till med, att jag kan sätta min sociala och karriärmässiga framtid på spel ifall jag talar öppet om sådana saker. Det finns hela kategorier av erfarenhet och kunskap som jag lagt mig till med vanan att gömma och dölja, och det känns väldigt onödigt. Trist. Dumt.

Just den händelse jag berättat om här ägde rum för kanske tio år sedan, eller mer. Troligen är det ingen av de övriga närvarande som minns det. Nu är nog tiden inne att slutligen avslöja hur påskfirande enligt mig går till.

Skärtorsdag

Den här kvällen firas instiftandet av nattvarden. Det handlar om hur Jesus tog farväl, och om hur han tvättade lärjungarnas fötter för att visa på den nya tingens ordning han påbjöd — att den som är störst ska vara de andras tjänare.

(I vissa kyrkor iscensätter man den här fotatvagningen, men jag tycker sällan att det fungerar särskilt bra för att levandegöra Jesu exempel. Att tvätta folks fötter är liksom inte en handling man normalt ser i vårt samhälle, så även som symbolhandling blir den tom. Skulle det funka skulle man göra en grej av att de som har ämbeten eller förtroendepositioner skulle gå ut och göra _verkliga_ tjänster för sådana som normalt sett står under dem eller inte anses lika fina — man skulle bära ut deras sopor, laga deras bilar, städa deras toaletter.)

Sedan klär man av kyrkan, bär ut dekorationer och ljusstakar och hänger förhängen framför tavlor och utsmyckning. Man kan hålla vaka, som med Jesus i Getsemane. (En av de effektfullaste replikerna i bibeln: Jesus kommer tillbaka till sina lärjungar som somnat medan han bett och kämpat med sin ångest, och han tittar på dem och säger ”Ja, ni sover och vilar er.” (Matt 26:45))

Långfredag

Den här dagen präglas av stillhet, förstås. Jag brukar vilja ta långa promenader då, och brukar förundras över att världen är så jublande vacker en sådan dag. Sedan vill jag gå i en gudstjänst vid tre, Herrens dödsstund. Där brukar man läsa långa texter om passionshistorien, och ha långa meditativa stunder där man kan begrunda korset.

(Enda gången jag svimmat i mitt liv var förresten på en långfredag, efter en lång promenad barhuvad i stark sol och blåst. Jag stod sedan upp i kyrkan, i värmen, och lyssnade och kände mig lite vagt illamående. Plötsligt befann jag mig på golvet, med folk omkring mig som höll mina fötter högt och såg bekymrade ut. Det var ganska intressant, jag hade alltid undrat hur det känns att svimma.)

I min familj är den traditionella långfredagsmaten grönkålssoppa. Det ska egentligen vara nässelsoppa, för att påminna om törnekronan, men eftersom det brukar vara svårt att leta rätt på tillräckliga mängder nässelskott vid årstiden blir det grönkål istället.

Vi ställer i ordning en ”påskträdgård” också: ett tråg med jord, som man kan så gräsfrön på och inreda med lite grenar och prydnadsstenar eller vad man nu känner för. Det viktiga är graven av stenar som finns i trädgården. Vi brukar lägga in en symbolisk fjärilslarv (av till exempel modellera) inlindad i ‘silke’.

Påskafton

Det här är en dag för att förbereda firandet, inte ta ut det i förskott. Vill man vara djup kan man grunna på Jesus i graven, lärjungarnas förtvivlan, och vad det betyder att Gud är frånvarande.

Jag brukar baka, och städa lite. Känna mig lite rastlös.

På kvällen ställer man i ordning påskpynt, gör sig i ordning själv, och går iväg till midnattsmässan. Det har jag inte gjort sedan 2006, eftersom det inte funkar så bra med små barn. Under den här perioden nöjer jag mig resten!

Natten till påskdagen

En bra påsknattsmässa kan börja utanför kyrkan. Allt är mörkt och man börjar med att tända en ny eld. Sedan tänds ett nytt påskljus på den elden, och man bär in det i den mörka kyrkan. Man tänder några fler ljus från denna låga och så börjar gudstjänsten. Under gudstjänstens gång tänds kyrkan upp, och alla håller i ljus och hjälps åt att sprida påskelden vidare till varandra.

Man läser texter som illustrerar det man kallar frälsningshistorien från skapelsen och framåt. När man kommer fram till uppståndelsen ringer man i kyrkklockorna. Man hälsar varandra med påskhälsningen:

-Kristus är uppstånden!
-Ja, han är sannerligen uppstånden!

Det ingår också att påminna sig om dopet, och förnya sina doplöften. Om det finns vuxna som ska döpas är det lite traditionellt att hålla det dopet på påsken.

Och så firar man nattvarden (det är ju en mässa), som nu inte är en avskedsmåltid utan en delaktighet i den stora himmelska festmåltiden. Guds rike är här och nu, inte något abstrakt och avlägset ”liv efter detta”.

Efter en påsknattsmässa vill jag sjunga och dansa, och det passar bra att ha en fest. På en del ställen har man också fest efteråt — jag har varit med om knytkalas som varat ända in på morgonen. Å andra sidan har jag varit med om att komma ut i natten och känna mig fullständigt ensam, som om det inte fanns någon enda människa i världen som bryr sig om att det är påsk, att livet vann, att murarna är rivna… (Jag brukar drömma om att man skulle dra ut från kyrkan och gå runt på stan och sjunga och föra oväsen, och bjuda främlingar på glögg och kakor. I själva verket skulle det nog mest leda till att man ringde polisen och störningsjouren, så det är ingen bra idé i verkligheten, men det är så det känns som om det borde vara.)

En rolig sport är att försöka få påskelden med sig hem. Om man är några stycken som samarbetar och kan hjälpas åt att tända ljus som slocknar på varandras så kan det lyckas. Så kan man tända massor av ljus hemma också, och föreställa sig hur påskens eld lyser upp i olika vrår över hela världen.

Påskdagen

Nu fortsätter firandet. (Jo, jag vill sjunga. Och dansa!)

Om man inte gjort det redan på natten är det nu man ska ta bort larven ur graven i påskträdgården, och sätta en fjäril utanför.

Påsken är en högtid som leder genom förtvivlan och elände till fullständig fröjd. Genom ritualerna lever man sig in i förloppet, gör den här processen levande för sig. Det går inte att ersätta med att sitta på sin kammare och ”bara tro”. Det här präglar mitt liv, och är liksom en del av min identitet (det är förstås därför det är så känsligt att tala om, särskilt om man är ung och osäker och rädd att bli utanför).

Sedan vidtar förstås återigen den mödosamma processen att försöka tillämpa vad det här betyder: kärleken är den enda lagen, alla människor är heliga, Gud är i världen och bland oss alla, inte någon avlägsen kraft som kräver professionell medling för att kontaktas. Idealet är att ta med sig en bit av påsken genom året — varje söndag är en liten påskdag.

Vad är murar vad är gravar?
Halleluja!
Han är med oss alla dagar,
halleluja!
(Sv. ps. 153:2)

Advertisements