En bild av Surpöl jag hittade, med CC-licens.
-Men medan jag sitter här och gör några antagligen lönlösa försök att få något på kroken, så skulle ni två kanske kunna göra upp eld — det skadar ju inte att försöka i alla fall! Det ligger ved bakom hyddan. Den är antagligen sur. Antingen kan ni tända den inne i hyddan, och då får vi rök i ögonen. Eller också kan ni tända den utanför, och då blir det regn så den slocknar. Här har ni mitt elddon. Fast ni vet förstås inte hur man gör med ett elddon.
När häxan försökte hålla honom och barnen kvar i underjorden visade han alla sina starka sidor. Hon spelade hypnotisk musik och lade något i elden som avgav rök som gjorde dem dimmiga i huvudet, och lyckades nästan övertyga dem om att allt de kände till var barnsliga fantasier. Surpöl höll huvudet relativt kallt: ”Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia.”
Narnia har sina brister som metafor, men för mig har den här trotsiga inställningen hos Surpöl alltid handlat om mitt förhållande till kristendomen. När det verkar som om allt bara är önskedrömmar, när man säger till mig att religion egentligen representerar allt som är dåligt eller rentav är roten till allt ont, då tittar jag på Surpöl. Jag vet ju vad jag menar, och jag struntar i vad folk säger. Jag tänker försöka sträva efter mina ideal i alla fall.
Samtidigt bryr jag mig om människor, och därför bryr jag mig om vad de säger. Jag vet ju varför folk omkring mig inte gillar religion.
Så här är det: alla har vi en tendens att uppfatta världen omkring oss i enlighet med våra förväntningar och förutfattade meningar. Det är mänskligt. Det är väldigt bra att göra sig medveten om det, och vara beredd att anpassa sina uppfattningar när nya fakta kommer fram. Det är det som vetenskap går ut på. För många som tänker på sånt här ser det ut som om religion går ut på att upphöja det till ett ideal att ignorera sinnesintrycken och föredra att bygga sin verklighetsuppfattning på fördomar, önsketänkande och gamla sagor. Vidskepelse, helt enkelt.
Det ligger en del i det, tyvärr. Det är inte den sortens religion jag är intresserad av att utöva, men det är klart att det kan te sig omoraliskt att ställa sig på samma sida som folk med mer eller mindre bisarra åsikter och inställningar till saker och ting. Faktum är att jag inte sällan tycker att det är lite pinsamt och jobbigt, och jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att ”jag är kristen” ofta ser ut att betyda ”jag stöder alla (knasbollar eller ej) som säger sig följa Kristus”. Det är så mycket som kallas kristendom som så vitt jag kan se går precis på tvärs mot det mesta Jesus stod för.
Den kristendom jag försöker utöva handlar inte om att knäppa händerna hårt och krampaktigt anstränga sig för att Tro på att Gud Finns. Som man ofta pratar om religion verkar det vara så man föreställer sig det. Som jag förstår saken handlar det i stället om kärlek. Att öva sig i kärlek, och att växa till som människa i relation till en oändligt tålmodig förälder. Det låter idiotiskt flummigt när man säger det så här, men en del saker kan man inte sammanfatta på ett par meningar.
Så här säger Jesus (Matt 25:34-40):
‘Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ‘Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ‘Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Kärlek är inte i första hand en känsla, utan det handar om det man gör. Inte (i alla fall inte enbart) om det man åstadkommer i det stora hela utan (också) om vad det gör en själv till för sorts människa.
Det här är en bön man brukar be efter nattvarden i kyrkan:
Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva.
Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger.
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem,
som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet:
ett enda bröd och en enda mänsklighet.
Amen.
Det här är centralt för vad jag ”tror på”. Vem jag är. Hela min inställning till livet och omvärlden. Det är inte någon pose, inte någon åsikt, inte någon filosofisk konstruktion (även om poser, åsikter och filosofiska funderingar också förekommer). Det är faktiskt mer fundamentalt än så.
Tron på Gud då? Jag är väl själv formellt agnostiker, men min erfarenhet är att tron — tilliten — är en följd snarare än en orsak. Gudsbevis och sånt ser jag som slöseri med tid, det handlar ju om att leva. Lever man i det här: ber och firar nattvard och övar sig på att se Jesus i sin medmänniska, då kommer tilliten till Gud som en konsekvens. Resten är rationaliseringar i efterhand. Frågan om ”ifall Gud finns” är lika ointressant som huruvida den fria viljan finns — i praktiken spelar det ingen roll. För mig går praktiken före teorin, vad det än gäller.
Religion, som jag förstår den, ska inte handla om att konstruera någon grundläggande tes om verklighetens beskaffenhet. Det handlar som sagt om att _leva_. (Pliktskyldig brasklapp: jag anser också att man är skyldig att ha kritiska funderingar om verklighetens beskaffenhet. Som vi ber i litanian: ”från lögn och vidskepelse /…/ bevara oss milde herre Gud”. Så.)
När sedan folk från höger och vänster försöker tala om för mig vad det är jag ”egentligen” tror på och lägga ord i munnen på mig, då drar jag mig undan. Att diskutera har jag aldrig märkt att det har lett någon vart.
Surpöl är mig en tröst, på något vis. Jag tänker leva så likt det jag menar med en kristen jag kan. Oavsett.
20 kommentarer
Comments feed for this article
måndag 11 april 2011 den 3:06 f m
Johan
Jag har väldigt lite tålamod med förment intelligenta människor som inte klarar av att ta till sig det faktum att två miljarder människor kanske tolkar sin religion på fundamentalt annorlunda sätt. Särskilt inte om de har vuxit upp i relativt sekulariserade miljöer där majoriteten av kristna de har träffat under sin uppväxt inte direkt har tågat med kors utanför abortkliniker och velat stena homosexuella.
Klart att jag som ateist hade tyckt att världen hade varit lite bättre om folk hade övergett religionen, men i negativ påverkan på världen ligger de flesta av mina kristna vänners tro förmodligen en bit under det faktum att många av dem äter kött fem dagar i veckan. Eller att de inte har vett att inse vilka böcker som verkligen är bäst.
//JJ
måndag 11 april 2011 den 9:47 f m
åka
Jag är ju nästan vegetarian, och under fastan avstår jag definitivt från kött ;)
måndag 11 april 2011 den 6:50 f m
Anna Toss
Fint skrivet.
Funderar på hur du ser på skillnaden mellan religion och tro. Jag är själv för tro men väldigt emot religion, ett ord som för mig betyder att man organiserar troende på särskilda sätt.
Jag tror också på kärlek och respekt, och på en helhet som är större än delarna. Men jag skulle bli fruktansvärt orolig om någon ville bygga en kyrka omkring det, eller skriva en bok full med regler.
måndag 11 april 2011 den 9:05 f m
åka
Religion är ju så mycket. Religion kan vara hierarkiska strukturer eller ”en bok full med regler”, men det är också meningsskapande ritualer, ett språk för att tala om viktiga saker, uppsättningar av värdefulla symboler och berättelser, och inte minst gemenskap. Jag tycker nog i princip bra om religion (och som jag ser det är alltså tron en konsekvens av att man — jag — utövar religionen), även om jag ibland har svårt för hur människor uttrycker religiositet.
Mycket av det Jesus gjorde handlade om att reformera eller helt enkelt kasta omkull religion i den mening du förmodligen menar — särskilt i form av de renhetslagar som skiljer människor ifrån varandra, och som verkar uppstå i ny form så fort man inte är på sin vakt emot dem.
måndag 11 april 2011 den 10:30 f m
Anna Toss
Problemet är just ordet ”gemenskap”. Nu när jag tänker på det är även symboler, språk och ritualer problematiska. Så snart man har skapat ett ”vi” så har man ett ”de andra” som inte talar språket, förstår symbolerna, är med i gemenskapen.
Vad är det för nytta med det? Varför kan man inte bara tro, och låta andra tro?
måndag 11 april 2011 den 10:52 f m
åka
Jag tror att jag förstår vad du är ute efter (rätta mig annars), men jag tror att detta faller under kategorin av saker som man inte bara kan ha utan ständigt måste återerövra.
Gemenskap är värdefullt (motsatsen till ensamhet), och något vi människor instinktivt försöker bygga. Vill man inte att gemenskap ska leda till onödiga kategorier och att upprätta barriärer är det något man måste jobba på medvetet hela tiden.
Det är nödvändigt för människor att ha ett språk för att tala om saker, och vi skapar alla symboler och ritualer — vare sig det har med religion att göra eller inte. Tänk särskilt på sport och politik. Finns det någonting alls vi människor (flockdjur!) kan göra som inte leder till att man kan se saker i termer av vi och dem? Jag är inte så säker. All kultur för med sig en viss grad av elitism eller vad man ska kalla det, eftersom det alltid finns saker man kan vara mer eller mindre invigd i. Det enda vi kan göra är väl att ständigt hjälpa varandra att se när det leder till dåliga saker och försöka motverka dem.
För mig personligen är det där med ”tro” det som är mest problematiskt. Vad menar man med tro? Vad är förresten en tro, om den inte är kopplad till praktik? (En skrällande cymbal, och allt det där.)
Och vad är det förresten i gemenskapen, språket och ritualerna som hindrar att man låter andra tro?
torsdag 13 september 2012 den 8:37 f m
Anna Toss
Jag tycker att det är väldigt klokt och sympatiskt, det du säger om att inkluderande är något vi ständigt måste tänka på och jobba för. Men i praktiken ägnar de flesta människor mycket mindre tid åt det än att själva passa in i gruppen. Dessutom finns det i själva exkluderandet, sorterandet i ”vi och dom” något som (för väldigt många, kanske alla) förstärker känslan av gemenskap.
Så även om jag håller med dig om att språk, symboler och ritualer är viktiga för att bygga gemenskap, och att gemenskap (och flocktrygghet) är grundläggande och kanske det viktigaste vi har, så menar jag att de just därför också kan bli fruktansvärt exkluderande och skapa avgrunder mellan oss människor, förvandla oss till fiender.
Jag är lika mycket för kollektivet som för individen. Jag tror att kollektivet är livsviktigt, att solidaritet är nödvändigt, att styrkan finns i mängden. Men jag tror att vi måste ha enorm respekt för individen och hens val, baserade på unika erfarenheter, känslor och tankar. När det gäller så personliga saker som sexualitet, tro och moral tror jag att vi borde komma överens om att _diskutera_ och _lära av varandra_ mycket mer än att låta några få bestämma hur det ska vara och försöka passa in.
För att ställa min fråga igen: varför inte bara låta alla ha sin egen tro, och göra oss av med namn som kristendom, judendom och islam? Låt varje kyrka bli en plats för meditation och bön på vars och ens villkor. Och för ständig diskussion och tankeutbyte.
/Anna
PS Ursäkta att det tog ett år, fem månader och ett par dagar att svara! Det kom nånting emellan :)
torsdag 13 september 2012 den 10:22 f m
åka
Bra konversationer kan gärna få ta tid :-)
Jag håller med om nästan allt du säger här, utom slutknorren. Jag låter gärna alla ha sin egen tro. Men jag är inte säker på vad som skulle finnas kvar av den om man inte tillät sammanslutningar av folk som (mer eller mindre tydligt) följer en viss tradition. Uppenbarligen finns det många som är ”privatreligiösa” eller vad man vill kalla det, och tycker att det räcker. Men jag tycker också att det finns poänger med det som är gemensam religionsutövning inom en viss form eller tradition. Behöver man utesluta den? Det finns mötesplatser, det finns ekumeniskt arbete och folk som arbetar med dialog mellan religioner. Det är bra. Det finns också de som gör det du vill, och försöker upphäva gränserna mellan kristendom, judendom och islam — se Baha’i och Unitarian Universalism, till exempel. De får också finnas.
Jag personligen tycker att det är roligare om de olika traditionerna fortsätter finnas men utvecklar förståelse för varandra, än om de helt och hållet utplånas. Jag fortsätter faktiskt att vara kristen. Och jag anser faktiskt inte att det betyder att ”låta några få bestämma hur det ska vara”. Jag anser inte att detta utesluter att andra kyrkor och trosriktningar eller olika grader av ställningstagande för icke-tro kan få finnas samtidigt.
Blir faktiskt lite irriterad över alla gånger det antyds att tillhörighet till någon viss grupp betyder att man ogiltigförklarar alla andra gruppers existensberättigande. (Är inte det lite som de homofober som anser att andras sexualitet hotar deras egen?)
torsdag 13 september 2012 den 1:51 e m
Anna Toss
Klart att man inte kan förbjuda religioner (men om jag hade ett kraftfullt trollspö skulle jag inte tveka att använda det för att utplåna begreppet ur allas minnen). Men jag saknar en bra och sund debatt om alternativ till religion. Den debatt som finns idag är bisarr, så kallade ”humanister” och troende som försöker överbevisa varandra och gärna förolämpa varandra samtidigt.
Ekumenik är bra, men jag ser inte att det bedrivs mer än i väldigt liten skala. Det jag däremot ser är ett våldsamt flaggviftande, revirpinkande, pajkastande och slående med egen uppsättning regler i motpartens huvud. Varje dag, över nästan hela världen. Folk till och med dödar varandra i sina religioners namn. Jag kanske tittar på fel ställen, men det känns inte alls som om det händer tillräckligt mycket på utveckla förståelse-fronten.
Man behöver absolut inte ogiltigförklara alla andra gruppers existensberättigande bara för att man tillhör en egen grupp, många är nog som du öppensinnade och toleranta. Men bara det där att ”tillhöra en grupp” betyder ju att det finns ett större värde i att tillhöra den gruppen än att inte göra det, och det är oftare än inte problematiskt.
Jag kan dra en parallell till en grupp som jag själv tillhör: de som hellre föder barn hemma än på sjukhus. När jag hade fött hemma första gången var jag nyfrälst och ville inget hellre än att tillhöra Föda hemma-föreningen, göra tidning, prata om hemfödsel, missionera bland alla blivande föräldrar som _inte_ kände till detta fantastiska. 25 år senare är jag fortfarande mer än villig att diskutera frågorna med den som vill, jag stöttar förstås föreningen och skriver debattartiklar när möjligheterna att välja hemfödsel hotas. Men jag har helt slutat att ta upp frågan oombedd, och jag är inte med i föreningen sen många år. Framförallt för att jag insåg, med tiden, att mina val provocerade andra. Precis som vegetarianism, att inte ha sina barn på dagis och andra övertygelseval så utmanar valet att föda hemma: inte bara för att man har synpunkter på själva företeelsen (”det är farligt”, ”det är ohälsosamt”, ”barnet blir efterblivet”) så utmanar det genom att verka överlägset. Mitt val ifrågasätter dina val helt enkelt, och även om man inte är medveten om det så färgar det nästan alltid diskussionen. Den blir låst, tankeutbytet uteblir.
Jag tror att för ett riktigt utbyte av tankar — till exempel om vad Jesus ville uppnå, eller hur vi kan tjäna mänskligheten och få brödet att räcka till alla — så måste de inblandade visa att de verkligen är beredda att lyssna, och kanske ändra sig om det visar sig att ”de andra” har ett bättre förslag.
Såna diskussioner skulle jag vilja se överallt, på gator och torg, i kyrkor och styrelserum. Det tycker jag är mycket bättre än gamla traditioner.
Nu ska jag sluta att ösa allt det här över dig och skriva på min blogg istället! Och ett av mina kloka barn som läste över min axel nyss påpekade att jag nog borde få med lite om allt bra som kyrkan gör också :)
torsdag 13 september 2012 den 2:17 e m
åka
Intressanta tankar, men du har nog rätt i att jag inte är den som kan ta tag i saker.
Tyvärr tror jag att det är mest pajkastandet som syns utåt, medan allt det där tankeutbytet du efterlyser pågår mycket mer lågmält. Men det finns ju! Hela tiden.
För övrigt måste jag tillägga att min beskrivning av Baha’i och Unitarianer ovan är lite missvisande, för att jag plitade det så hastigt. Men du fattar vad jag far efter, hoppas jag.
Men jag hoppas också att du inte hatar mig för att jag väljer tillhörighet någonstans, och att identifiera mig med en etikett. Det är inte så lätt det heller, för jag hamnar alltid i att jag befinner mig på utkanten och inte riktigt hör till i alla fall. Och det tycker jag också är tråkigt. Men det betyder något för mig, och man kan aldrig vara alla till lags.
torsdag 13 september 2012 den 3:04 e m
Anna Toss
Men oj, om jag har tolkats nånstans att du inte kan ta tag i saker så var det inte alls meningen. Det vet ju inte jag ett dugg om! Jag har bara pratat i generella termer. Du verkar vara en prima person i mina ögon. Bara ditt val av litteratur placerar dig i min kategori ”Förnuftiga och begåvade personer jag inte känner”!
Därför vore det mig helt främmande att hata dig (jag brukar inte hata folk så ofta överhuvudtaget) och jag har den största respekt för behovet av etiketter. Alla har det, det är bara etiketterna som skiljer sig åt.
Tack för en jättebra diskussion!
torsdag 13 september 2012 den 3:08 e m
åka
Tja, jag menade det inte så illa, ”hata” var väl ett starkt ord. Men jag har en tendens att förvänta mig att folk ska tycka illa om mig ifall jag avslöjar vad jag verkligen tycker om saker. Är väl lite onödigt defensiv, särskilt när jag som nu är lite sjuk och allmänt eländig …
torsdag 13 september 2012 den 3:13 e m
Anna Toss
Haha, jag är också sjuk och ämlig! Men det för det goda med sig att jag har tid att sitta här och diskutera intressanta saker med dig. Och jag kan leva med att du inte ordnar fred på jorden. Den här veckan i alla fall :)
torsdag 13 september 2012 den 3:26 e m
åka
En annan grej om ”tradition” förresten. Jag menar nu inte ”sedvänja” — jag pratar om en pågående konversation. Som hållit på väldigt länge. Slänger man ut den måste man många gånger börja helt från början — kan vara bra ibland, men är andra gånger rätt osmart. Barn och badvatten, och det där.
torsdag 13 september 2012 den 3:09 e m
åka
Men det är nog ändå inte min sak att reda ut världens religioners problem, det är bara det jag menar. Så mycket tänker jag inte ta på mig ;-)
söndag 15 mars 2015 den 4:18 e m
Eskatologi är inte min grej |
[…] allt det här har jag ju egentligen förklarat redan för flera år sedan i inlägget med rubriken Surpöl, min hjälte. I det här inlägget tänkte jag försöka bena ut vad jag egentligen tänker om livet efter detta […]
söndag 5 april 2015 den 8:40 f m
Påsk! Uppsamlingsinlägg efter fastan |
[…] att ha min egen syn på kristendomen innebär, trots att folk runtomkring säger helt andra saker: Surpöl, min hjälte. (Detta inlägg har en kommentarstråd som är ett fint exempel på att det går att invända mot […]
lördag 30 januari 2016 den 12:00 e m
Rebella undrar
Det här var ju riktigt intressant. Är ”söndag” kategorin där man hittar allt som rör tro/religion/besläktat?
lördag 30 januari 2016 den 2:56 e m
åka
Ja, typ så :)
fredag 28 februari 2020 den 10:01 f m
Anton
Åh, att jag hittade detta inlägg! Har precis, för typ 10e gången, läst Silvertronen och denna gången var det verkligen Surpöl som fick stå i centrum . Man är väl i olika stadier i livet antar jag. Nar jag var yngre identifierade jag mig mycket mer i lite rädda men modiga Jill som ofta blev emotsagd men ändå försökte sitt bästa. Nu Surpöl. Din text beskriver precis känslan jag hade när jag läste den denna gång, hans outtröttliga tro och tillit trots motgångar är otroligt inspirerande.
Tack!