En bild av Surpöl jag hittade, med CC-licens.

Minns ni Surpöl, myrslingerbulten från Narniaboken Silvertronen? Han har, som myrslingerbultar är mest, en väldigt dyster attityd och sänker sig sällan till att säga något riktigt optimistiskt. God som guld är han ändå, och jag kan inte låta bli charmad av kombinationen av kompetens och ständig beredskap för det värsta.

-Men medan jag sitter här och gör några antagligen lönlösa försök att få något på kroken, så skulle ni två kanske kunna göra upp eld — det skadar ju inte att försöka i alla fall! Det ligger ved bakom hyddan. Den är antagligen sur. Antingen kan ni tända den inne i hyddan, och då får vi rök i ögonen. Eller också kan ni tända den utanför, och då blir det regn så den slocknar. Här har ni mitt elddon. Fast ni vet förstås inte hur man gör med ett elddon.

När häxan försökte hålla honom och barnen kvar i underjorden visade han alla sina starka sidor. Hon spelade hypnotisk musik och lade något i elden som avgav rök som gjorde dem dimmiga i huvudet, och lyckades nästan övertyga dem om att allt de kände till var barnsliga fantasier. Surpöl höll huvudet relativt kallt: ”Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia.”

Narnia har sina brister som metafor, men för mig har den här trotsiga inställningen hos Surpöl alltid handlat om mitt förhållande till kristendomen. När det verkar som om allt bara är önskedrömmar, när man säger till mig att religion egentligen representerar allt som är dåligt eller rentav är roten till allt ont, då tittar jag på Surpöl. Jag vet ju vad jag menar, och jag struntar i vad folk säger. Jag tänker försöka sträva efter mina ideal i alla fall.

Samtidigt bryr jag mig om människor, och därför bryr jag mig om vad de säger. Jag vet ju varför folk omkring mig inte gillar religion.

Så här är det: alla har vi en tendens att uppfatta världen omkring oss i enlighet med våra förväntningar och förutfattade meningar. Det är mänskligt. Det är väldigt bra att göra sig medveten om det, och vara beredd att anpassa sina uppfattningar när nya fakta kommer fram. Det är det som vetenskap går ut på. För många som tänker på sånt här ser det ut som om religion går ut på att upphöja det till ett ideal att ignorera sinnesintrycken och föredra att bygga sin verklighetsuppfattning på fördomar, önsketänkande och gamla sagor. Vidskepelse, helt enkelt.

Det ligger en del i det, tyvärr. Det är inte den sortens religion jag är intresserad av att utöva, men det är klart att det kan te sig omoraliskt att ställa sig på samma sida som folk med mer eller mindre bisarra åsikter och inställningar till saker och ting. Faktum är att jag inte sällan tycker att det är lite pinsamt och jobbigt, och jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att ”jag är kristen” ofta ser ut att betyda ”jag stöder alla (knasbollar eller ej) som säger sig följa Kristus”. Det är så mycket som kallas kristendom som så vitt jag kan se går precis på tvärs mot det mesta Jesus stod för.

Den kristendom jag försöker utöva handlar inte om att knäppa händerna hårt och krampaktigt anstränga sig för att Tro på att Gud Finns. Som man ofta pratar om religion verkar det vara så man föreställer sig det. Som jag förstår saken handlar det i stället om kärlek. Att öva sig i kärlek, och att växa till som människa i relation till en oändligt tålmodig förälder. Det låter idiotiskt flummigt när man säger det så här, men en del saker kan man inte sammanfatta på ett par meningar.

Så här säger Jesus (Matt 25:34-40):

‘Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ‘Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ‘Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Kärlek är inte i första hand en känsla, utan det handar om det man gör. Inte (i alla fall inte enbart) om det man åstadkommer i det stora hela utan (också) om vad det gör en själv till för sorts människa.

Det här är en bön man brukar be efter nattvarden i kyrkan:

Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva.
Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger.
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem,
som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet:
ett enda bröd och en enda mänsklighet.
Amen.

Det här är centralt för vad jag ”tror på”. Vem jag är. Hela min inställning till livet och omvärlden. Det är inte någon pose, inte någon åsikt, inte någon filosofisk konstruktion (även om poser, åsikter och filosofiska funderingar också förekommer). Det är faktiskt mer fundamentalt än så.

Tron på Gud då? Jag är väl själv formellt agnostiker, men min erfarenhet är att tron — tilliten — är en följd snarare än en orsak. Gudsbevis och sånt ser jag som slöseri med tid, det handlar ju om att leva. Lever man i det här: ber och firar nattvard och övar sig på att se Jesus i sin medmänniska, då kommer tilliten till Gud som en konsekvens. Resten är rationaliseringar i efterhand. Frågan om ”ifall Gud finns” är lika ointressant som huruvida den fria viljan finns — i praktiken spelar det ingen roll. För mig går praktiken före teorin, vad det än gäller.

Religion, som jag förstår den, ska inte handla om att konstruera någon grundläggande tes om verklighetens beskaffenhet. Det handlar som sagt om att _leva_. (Pliktskyldig brasklapp: jag anser också att man är skyldig att ha kritiska funderingar om verklighetens beskaffenhet. Som vi ber i litanian: ”från lögn och vidskepelse /…/ bevara oss milde herre Gud”. Så.)

När sedan folk från höger och vänster försöker tala om för mig vad det är jag ”egentligen” tror på och lägga ord i munnen på mig, då drar jag mig undan. Att diskutera har jag aldrig märkt att det har lett någon vart.

Surpöl är mig en tröst, på något vis. Jag tänker leva så likt det jag menar med en kristen jag kan. Oavsett.

Advertisements