För ett tag sedan lovade jag att jag skulle skriva något om min förtjusning för charleston. Det är en dans som många tycker att den inte ser riktigt klok ut, men i mig spritter det och sprudlar det när jag ser bra charleston. Det är kul. Jag älskar att dansa själv också. Faktum är att jag lärde ut charleston inför ett 20-talslajv en gång i tiden — inte för att jag var superduktig utan för att jag åtminstone kunde litegrann.

(Det var 1998. Det är när jag tänker på sånt som jag känner lite yrsel och svindel över att tiden rusar iväg!)

Titta till exempel på de här dansarna härifrån Uppsala:

Nästa klipp visar en väldigt energisk stil. Frida Segerdahl är min idol!

Samma Frida dyker upp här, en jätteskojig dans-sketch med charleston som någon form av stridskonst!

För övrigt anser jag att de som tycker att charleston hör till en viss era och bör göras i 20-talsutstyrsel och strikt enbart till musik från 1923-1926 är tråkiga töntar. Det ska vara levande dans. Battle på gatan, någon? (Fast jag vill öva lite mer först.)

Annonser