Visst, bokrean handlar inte särskilt mycket om att sälja ut hyllvärmare. Men ändå. Jag kikade lite i en bokhandel häromdagen, och kan inte skaka av mig känslan av hur många böcker som liksom blir över. Som ingen vill ha. Därifrån ledde tankarna till hur folk sitter och skriver, hur man jobbar och jobbar — vissa böcker tar ju flera år att skriva. Och sedan skummar folk igenom dem och glömmer dem, eller kanske köper inte så många den här boken ens till att börja med.

Så är det, i informationsöverflödet. Det är hårt arbete att åstadkomma en bok, men den är kanske inte en särskilt viktig del av tillvaron i det stora hela.

Det är lite sorgligt. Så många tankar och så mycket omsorg, och så blir det reapallarna och sedan pappersmassa (eller fjärrvärme, eller vad man nu gör med böcker som skrotas).

Det här funderingarna är nog en effekt av den där lilla nedstämdheten jag ofta drabbas av på vårkanten, kombinerad med tankar om läsning som skramlat runt i huvudet ett tag. Jag vill ju (oftast) få ut mer av läsning än att slå ihjäl några timmar och sedan glömma boken igen. Fast det är lurigt att kombinera med den där känslan av att det finns så mycket jag vill läsa, och jag skulle vilja läsa fortare. Eller kanske inte, kanske vill jag bara stanna upp och försöka få ut mesta möjliga av det jag faktiskt hinner läsa?

Om jag skrev böcker själv (kanske, en vacker dag!) skulle jag nog tänka så att min bok kanske inte är livsavgörande för någon enskild person, men om den åtminstone haft litegrann att ge till ganska många personer så var det inte förfelad ansträngning ändå.