semlor

Semlor, bakade i den konstiga ugnen vi hade i Kanada. Jag vände bullarna uppochner efter halva tiden för att de skulle bli genomgräddade, därför är de platta och bruna ovanpå.

Nu är det bara ett par dagar kvar till fettisdagen. Den sista semmelspurten nu då! Semlorna, eller fastlagsbullarna som de också kallas, är ju uppfunna för att vara det man festar och äter upp sig på innan fastan. Jag älskar semlor. I Kanada bakade vi våra egna, och köpte färdigmald mandel för att göra fyllningen. (Jag har fortfarande ingen mandelkvarn, det vill jag ha någon gång.)

I den engelskspråkiga delen av bloggosfären kan man se folk skriva om ”What I give up for lent”. I Sverigen är det lite främmande, det där med fasta, om man inte är väldigt inne i någon kyrklig subkultur. Många anser lite bakvänt att fastan är perioden när man ska äta semlor varje tisdag.

Jag har en känsla av att man ofta ser askes som något osunt, lite livsfientligt. Egentligen, i bästa fall, kan det faktiskt vara något mycket livsbejakande.

Genom att avstå från något man brukar ta för givet gör man sig medveten om vad man faktiskt har att vara tacksam över. Dessutom är det en viktig poäng att tvinga sig att tänka på att alla inte har det man själv har. Om man avstår från saker under ett tag för att i stället dela med sig lite mer motverkar man den där tendensen att slå sig till ro och sluta sig i ett eget litet skyddat hörn av verkligheten.

Här känns det på sin plats med ett litet citat ur Transition av Iain Banks, nästa bokpratsbok (ryckt helt ur sitt sammanhang, förstås):

If you do something to benefit one person, that is an absolute gain, and its relative insignificance in the wider scheme is irrelevant. Benefit two people without concomitant harm to others — or a village, tribe, city, class, nation, society or civilisation — and the benefits are scalable, arithmetic. There is no excuse beyond fatalistic self-indulgence and sheer laziness for doing nothing.

Men först: semlor!