Många gånger har jag konstaterat att böcker jag gillar inte är exakt liktydigt med böcker jag tycker är bra. Det finns bra böcker, som jag uppskattar för deras kvaliteer, men som jag ändå inte gillar. Och så finns det dåliga och halvdåliga böcker som jag tycker väldigt mycket om — de kan till exempel vara taffligt skrivna men innehålla idéer eller motiv som jag fastnar för.

Nu har jag kommit på att det inte alltid är så att böcker jag gillar gör ett bestående intryck heller. Nyligen roade jag mig med att titta igenom min bokjournal, och fick för mig att lista de böcker som mer än andra stannat i mitt minne och medvetande. Ibland kan det vara någon sak i dem som jag fastnat för och funderat på, eller också råkade boken bara vara rätt i stämning vid något visst tillfälle.

Jag måste ha lite tidsperspektiv för att veta att en bok faktiskt fastnat, så jag uteslöt 2010 och tittade på de tio åren innan dess. Det var rätt kul, så jag tänkte dela med mig lite. Det blev faktiskt rätt många titlar (tur det, att inte allt jag läst varit skräp jag genast glömt!), så jag får dela upp det på flera inlägg. Jag börjar med sf och fantasy, och bara de titlarna lär ta några inlägg att gå igenom.

Det är en högst personlig lista, och inte någon allmän förteckning av rekommendationer. Kanske kan någon finna den inspirerande ändå. Jag blir väldigt sugen på att läsa om ett antal av de här böckerna, nu när jag tänker på dem!

Här kommer alltså del 1.

Hothouse av Brian Aldiss (1962). Bilderna jag fick i huvudet när jag läste om den här gröna frodiga världen och dess märkliga växtvarelser har bränt sig fast. Den lämnade också en känsla av människans litenhet och vår storhet kanske är ett begränsat kapitel.

The Sparrow av Mary Doria Russell (1996). Den här boken läste jag uppenbarligen väldigt olikt andra. Dels tyckte jag att våldtäktsmotivet var det allra starkaste och viktigaste, och processen att acceptera och läka. Sedan minns jag att jag tyckte väldigt mycket om flera av huvudpersonerna, som andra människor dock tyckte var platta stereotyper.

Glory Season av David Brin (1993). Jag gillade världsbyggandet här, för det var en färgstark miljö. En planet där man försökt hantera spänningarna mellan könen genom att separera dem och manipulera biologin så att man inte är sexuellt aktivt hela tiden. Män och kvinnor har dessutom sina brunstperioder vid olika tid på året (titelns ”glory season”). Kvinnor kan fortplanta sig genom en sorts kloning, och man lever i klaner eller familjer med exakt samma genuppsättning och en specifik specialitet. Det är också en värld där det finns högteknologi men man har valt att i stort sett inte använda sig av den.

The Gold Coast av Kim Stanley Robinson (1988) är en del i hans Three Californias, en triptyk (snarare än en trilogi) som består av en utopi, en dystopi och en postapokalyps. Detta är dystopin, och råkar vara den första jag läste. Jag gillade skildringen av den unga huvudpersonens sökande efter sig själv och fotfäste i en ganska opersonlig värld. De sociala klyftorna, och kontrasten mellan huvudpersonens insikt i fattigdom under sin resa i Egypten och hans mammas motvilliga frivilliginsatser för mindre bemedlade unga mammor. Egentligen är sf-inslagen helt underordnade (och troligen lite daterade vid det här laget).

The Years of Rice and Salt av Kim Stanley Robinson (2002) är en alternativhistoria där Europa spelar underordnad roll eftersom befolkningen i stort sett utplånades helt av en pest som var värre än Digerdöden i vår verklighet. Det är en intressant idé, och fascinerande att följa den tekniska och vetenskapliga utvecklingen genom en helt annan strömfåra.

Flowers for Algernon av Daniel Keyes (1958) är en klassiker i fältet. Den handlar om en förståndshandikappad man som med hjälp av en särskild behandling blir smartare och smartare, men som sedan förlorar intelligensen igen. Algernon är en försöksmus, som genomgått processen före honom. Jag minns av någon anledning särskilt scenerna från bageriet där huvudpersonen jobbar.

Transmetropolitan av Warren Ellis (1997-2002) är den enda tecknade serie som kommit med på den här listan. Journalisten Spider Jerusalem med sina psykedeliska glasögon, sitt kompromisslösa sanningssökande och sin smågalna framtoning är en huvudperson jag inte vet om jag ska beundra eller bli lite rädd för. Den tröstlöst dystopiska omgivningen är obehagligt igenkännbar trots sina inslag av utomjordingar, återuppväckta människor som frystes ned på 1900-talet, och diverse mystisk högteknologi. En gång i tiden hade jag planer på att göra ett fanzine modellerat på tjejtidningar som Vecko-Revyn, med Spider Jerusalem som omslagspojke.

Mindswap av Robert Sheckley (1966) är en absurd komedi, där huvudpersonen ger sig ut på vad som borde bli en semester i någon annans kropp. Genom en serie förväxlingar och förvecklingar lyckas han till slut trassla sig hem igen. Eller? Berättelsen tangerar litegrann också allvarligare frågor om hur personligheten beror av kroppen, och vad som skulle hända med en om man kunde byta kropp.

Cities (2003) är faktiskt en antologi, redigerad av Peter Crowther innehåller fyra kortromaner. Den av Geoff Ryman, V.A.O., gjorde mest bestående intryck på mig — den handlar om ett ålderdomshem där gamlingarna använder sina hackerförmågor och tar kontrollen över övervakningssystemet som egentligen är till för att skydda dem. Här finns också berättelser av Michael Moorcock, China Mieville och Paul di Filippo, alla väldigt bra (fastän den av Moorcock var rätt svårbegriplig).

Fortsättning följer.

Annonser