Denna månads bokpratsbok var The Windup Girl av Paolo Bacigalupi. Jag tänker inte skriva någon fullständig rapport från mötet, utan bara kommentera ett par saker som jag tyckte var intressanta.
En sak jag kommenterade var att jag i början tyckte väldigt illa om varenda en av personerna (utom möjligen titelfiguren, Emiko, fast jag tyckte inte direkt om henne heller). När sedan handlingen gick framåt kom man personerna lite närmare, och började se andra drag hos dem som gjorde dem lättare att relatera till om än inte direkt trevliga. Jag gillade det. En annan av de närvarande vid mötet tyckte tvärtom att boken var tråkigt skriven för att personerna var så platta, och alla bara hade en enda drivkraft. En tredje påpekade att verkliga människor faktiskt inte är så komplicerade alla gånger, utan ofta har rätt enkla målsättningar.
Kanske riktiga människor (i alla fall det man ser av dem) är mer stereotypa än man skulle acceptera i en bok?
Jag vet inte riktigt, för jag har märkt att jag ofta inte läser riktigt på samma sätt som andra som läser, och att jag inte alltid uppfattar saker som stereotypa och platta när andra gör det. Förmodligen för att det finns sätt att skriva ganska enkla personporträtt som ändå ger mig tillräckligt för att jag ska fylla ut det till en person som jag kan förstå mig på, och kanske till och med identifiera mig med, i vissa fall.
I övrigt pratade vi bland annat lite om teknologin i boken. Bacigalupi skriver i en rätt realistisk stil, vilket gör att man verkligen undrar hur mycket han har tänkt igenom det där med energiförsörjningen. Det framgår inte varför man helt verkar ha tappat bort elektriciteten (utom de handvevade radioapparaterna och datorerna). Ingen vindkraft, ingen vågkraft, ingen kärnkraft. När energin är en bristvara borde det löna sig att använda även lite mindre effektiva teknologier — som åtminstone från vårt perspektiv verkar smartare än att ha genmodifierade superelefanter som traskar runt i fabrikerna och driver maskineriet.
Det är hur som helst definitivt en bok jag kan rekommendera. Kanske ingen personlig favorit, men absolut en bok jag kommer att minnas.
annien.wordpress.com 
8 kommentarer
Comments feed for this article
lördag 12 februari 2011 den 10:44 e m
Prat om The Windup Girl | Upsalafandom
[…] dåliga på att skriva rapporter från bokpraten på sistone, men den här gången har Åka postat en rapport på sin blog. Det här inlägget postades i Rapporter och har märkts med etiketterna böcker, bokprat, Paolo […]
söndag 13 februari 2011 den 9:59 e m
Tommy Persson
På vårt möte om boken klagade en del på att det var svårt att engagera sig i och bry sig om personerna. Men jag tycker inte det var meningen man skulle engagera sig i personerna. Man skulle engegera sig i staden och kanske landet och vad som hände med dem.
Jag tyckte boken var väldigt bra och den lyckades mycket bra med att ge närvarokänsla så det kändes om att man var i staden under händelsernas gång.
Romanpersonerna var där dels för att berätta den stora historien plus att illustrera vissa roliga idéer och frågeställningar som ”vad är en person?” osv. De var inte där för att vara fullödade vanliga människor.
söndag 13 februari 2011 den 10:09 e m
åka
Jag tyckte i alla fall att de var så bra beskrivna som man kunde förvänta sig, och så att jag kunde känna både med och för dem.
söndag 13 februari 2011 den 10:22 e m
Tommy Persson
De hade komplexitet. Det jag är ute efter tror jag är att de inte var skrivna så att avsikten var att det viktiga med boken skulle vara att känslomässigt engagera sig i personerna. Jag upplevde dem som skildrade lite distanserat. Också på ett sätt att man kände att det skulle gå illa för alla nästan.
Jag antar att en effekt av att hoååa mellan så många personer gör att man inte kommer engagera sig djupt får någon av personerna.
fredag 18 februari 2011 den 4:03 f m
Kristofer
Dom genmodifierade elefanterna drev ju inte själva maskineriet utan var till för att omvandla de kalorier, som elefanterna åt, till kinetisk energi som sedan kunde lagras i ”fjädrar”. Själva grunden i det samhälla som Baccigalupi bygger upp är ju att kalorier är den absolut viktigaste varan och energikällan som finns kvar i världen. Jag tror att syftet med att introducera mastodonterna var att befästa och förstärka den kopplingen.
fredag 18 februari 2011 den 1:31 e m
åka
Jag förstår vad megadonterna har för roll i den värld Bacigalupi har skapat — men jag tycker inte att det är realistiskt. Han övertygar mig inte om att det är en rimlig utveckling att inte ha _någon_ annan energikälla än muskelkraft och kol.
För övrigt drev megadonterna faktiskt maskineriet. Maskinerna för tillverkning av fjädrarna, precis som man förr i tiden hade en central motor i fabriker och kraftöverföring med remmar — fast nu är den centrala motorn megadonterna. Det framgår när Hock Seng förevisar en fjäder för The Dung Lord att de inte är uppdragna när de produceras — han sätter ju en gubbe på att trampa för att dra upp fjädern och se hur mycket energi han kan lagra i den.
fredag 18 februari 2011 den 3:46 e m
Kristofer
Nu var det visserligen ett tag sedan jag läste boken men jag hade för mig att mastodonterna endast användes för att ladda fjädrarna, både de som drev fabriken och de som tillverkades där. Detta verkar vettigare för mig då andelen rpm ”raw” från ett djurs arbete knappast kan ersätta en mekanisk motor.
Lite OT: http://www.beaconpower.com/products/about-flywheels.asp
fredag 18 februari 2011 den 5:51 e m
åka
Rpm är ju en fråga om utväxling. Nu förlorar man kanske en del i friktion i kugghjulen, vad vet jag, men i princip går det ju att konvertera en roterande rörelse till vilken frekvens man vill.