Så här på julkvällen sitter jag och kontemplerar en fras från Chesterton. Inte på något djupt sätt, men frasen ”the inn at the end of the world” har satt sig i mitt medvetande som en dillig refräng. Jag tänker att det kanske var den som slog en kullerbytta i huvudet på Douglas Adams och kom ut igen som Restaurangen vid slutet av universum. Och att Neil Gaiman kanske hade den i bakhuvudet när han kokade ihop World’s End.

Den här dikten passar ju bra just ikväll också, så här kommer hela:

A Child of the Snows
av G K Chesterton

There is heard a hymn when the panes are dim,
And never before or again,
When the nights are strong with a darkness long,
And the dark is alive with rain.

Never we know but in sleet and in snow,
The place where the great fires are,
That the midst of the earth is a raging mirth
And the heart of the earth a star.

And at night we win to the ancient inn
Where the child in the frost is furled,
We follow the feet where all souls meet
At the inn at the end of the world.

The gods lie dead where the leaves lie red,
For the flame of the sun is flown,
The gods lie cold where the leaves lie gold,
And a Child comes forth alone.

För övrigt passade jag på att googla frasen, och upptäcker att Chesterton återkom till den flera gånger. Till exempel i The Napoleon of Notting Hill: ” ‘For you and me, and for all brave men, my brother,’ said Wayne, in his strange chant, ‘there is good wine poured in the inn at the end of the world.’ ”

Och när han skrev om Charles Dickens:
”The inn does not point to the road: the road points to the inn. And all roads point at last to an ultimate inn, where we shall meet Dickens and all his characters. And when we drink again it shall be from the great flagons in the tavern at the end of the world.”