Jag är rätt så politiskt naiv. Det har hänt flera gånger att jag har gjort bort mig genom att helt enkelt inte ha koll på hur saker har diskuterats förr.

Jag blev påmind om det här igår när jag läste lite av hur debatten går kring det där att WisCon har dragit in sin inbjudan av Elizabeth Moon som hedersgäst. För den som inte vet är WisCon en anrik feministisk sf-kongress i USA (Wisconsin, förstås), och man tyckte efter viss diskussion att man inte ville hedra Elizabeth Moon som uttryckt lite… jobbiga åsikter angående det där kontroversiella moskébygget i New York. I princip sade hon lite dumma saker som folk pekade ut för henne (en del av dem kanske lite väl häftigt till att börja med, men ändå), men hon agerade inte konstruktivt som respons. Alltså, hon lärde sig nog inte tillräckligt under RaceFail09 om hur man svarar konstruktivt på att få påpekat för sig att man sagt rasistiska eller xenofobiska saker. Jag tycker faktiskt att det är rätt rimligt att man inte vill sätta en person på hedersplats som uttrycker sig på ett sätt som strider mot den centrala ideologin för kongressen. Det är ju inte som om Moon är portad, hon kan ju komma dit om hon skulle vilja ta upp diskussionen på ett bättre sätt igen.

Hursom, i samband med detta har en del andra saker dragits upp, som en snubbe som jag inte ens tänker länka till som började prata om hur politisk korrekthet är förtryckande. Han drog upp det där ToC-bråket från förra året också (en antologi som innehöll bara manliga författare, och när folk oskyldigt påpekade det vidtog mystiskt hätsk diskussion).

Jag blir lite generad, för jag påminns om hur jag också vid något tillfälle har pratat om hur politisk korrekthet dikterar vilka åsikter man får och inte får uttrycka — det var innan jag upptäckte hur folk använder PK som skällsord för att motarbeta dem som anser att de borde maka på sig och ge upp lite av sina privilegier för att släppa fram andra. Det jag menade var i princip att jag observerat att det finns en sorts tidsanda som anger vilket spektrum av åsikter som är gångbara i debatten och vilka som inte alls kan tas på allvar, och att det är något som ändras med tiden. Fast jag lyckades nog säga en del saker som lät väldigt märkliga i samband med att jag försökte diskutera det.

På det viset är jag faktiskt rätt politiskt naiv. Jag minns en annan gång vid en middag, när någon yttrade en floskel jag inte var bekant med: ”Det finns så mycket missunsamhet i Sverige”. Jag höll eftertryckligt med, och folk omkring mig blev förbryllade över att jag tyckte så. Jag visste inte att ”missunsamhet” på är högerspråk för en önskan att utjämna materiella skillnader, och alltså låta dem som har mycket betala mer än dem som har lite. Jag tycker bara att det är lite jobbigt med språkbruk som är till för att trycka ner dem som gör bra ifrån sig — till exempel i skolan. Det är det jag har kallat missunsamhet. (På bakvänt högstadievis säger man ”Fy fan vilken snygg teckning du har gjort. Fan vad jag hatar dig!” och det är på samma gång en komplimang och en uppmaning att inte sticka ut för mycket.) Fast det var som sagt inte det andra menade.

Det är mycket som är svårt att diskutera, eftersom saker kan vara bemängda och behängda med så mycket bagage som man först inte känner till. Allra svårast är det att inse sina egna blinda fläckar, missuppfattningar och förutfattade meningar, som kan vara svåra att trassla sig ur. Jag har rätt svårt att hålla tyst, och hålla tungan rätt i mun för den delen, och jag är glad att jag ännu inte lyckats göra bort mig så där storslaget. Hur som helst är det viktigt att man diskuterar såna här saker. Det är vi som inte direkt sitter i någon klämma som bör upplysa varandra om hur man beter sig riktigt och anständigt. Vi som inte behöver tänka så mycket på det där andra — alla har väl sätt John Scalzis Things I Don’t Have to Think About Today?