Nu har jag till slut kommit mig för att läsa Ted Chiangs senaste alster, som finns online: The Lifecycle of Software Objects.

Jag tyckte mycket mer om den här berättelsen än om den förra, ”Exhalation”, som vann en Hugo som bästa novell. (Man kan lyssna på den inläst på Escape Pod också.) ”Exhalation” var kall och abstrakt, intressant mest på ett rent intellektuellt plan. Det är en variation på termodynamikens andra lag. Trots att Chiang odlade spänning med undergångskänslan blev berättelsen mest en sorts gåta, där läsningen gick ut på att lista ut hur berättelsens värld funkar. The Lifecycle of Software Objects är mycket lättare att relatera till och leva sig in i, där finns människor man åtminstone kan engagera sig i litegrann och där finns en konflikt som påminner om mycket jag känner igen. Det finns massor av etiska aspekter också, temat tangerar djurrättsfrågor och mänskliga rättigheter, den mänskliga naturen, och annat.

Berättelsen handlar om ”digients” (antar att det är härlett från digital entities), som tagits fram för att fungera som digitala husdjur i virtuella världar. Dessa är långt ifrån tamagotchis, de har fått språkförmåga och inlärningsförmåga, och utvecklar personligheter på delvis oförutsägbara sätt. Relationerna till de mänskliga ägarna är intressanta, och också människornas engagemang och vad det betyder för dem själva.

Det som gör att jag gillar Ted Chiang och verkligen ser till att snoka rätt på allt han skriver (det är ju inte som om han är överväldigande produktiv så det är inte så svårt) är hans sätt att ta en idé eller ett tankespår och sedan dra alla konsekvenser av det. Han är en så renodlad idéförfattare som man kan hitta, och jag är väldigt fascinerad av sånt. Bäst blir det ändå, tycker jag, när det är idéer som blir levande och relevanta för mig när jag läser. Den här gången lyckades han väldigt bra.