”Att vara nörd är att i alla sammanhang vakta på sig själv så att man inte börjar prata för länge och för djupt” om det man är intresserad av. Att ha ett intresse som liksom framstår som onödigt, som andra suckar och skakar på huvudet åt.

Jag kollade på panelen om nördfeminism, och jag fick så många tankar i huvudet. Här är några av mina reaktioner, väldigt kort och rakt upp och ner.

En av mina starkaste reaktioner är att jag nästan jämt varit så himla ensam. När jag var 14 år gammal var jag oerhört långt ifrån något coolt gäng över huvud taget, långt ifrån Teresa Axner som berättar hur hon var med de tuffa trallpunktjejerna som hängde med killarna på rollspelsklubben. Jag satt bara hemma och läste böcker.

Jag var också intresserad av att spela rollspel när jag var 14, men jag hade inte ens en tanke på att fråga om jag skulle kunna få vara med. Jag hade fullt upp med att hävda min integritet genom att värja mig mot att haka på tuffa eller kunniga killar. Jag ville kunna själv, vara min egen och göra mitt eget. Allting blir förstås ändå krångligare när man är 14 år, och redan blivit expert på att inte prata med killar om saker de gör eller kan.

Varför ska man alltid be killarna om hjälp? Varför skulle tjejer först fråga närmaste kille när de ville göra nästa grej i träslöjden? Jag vägrade, det fanns ingen anledning till att de skulle kunna bättre än mig bara för att de var killar. Så jag provade själv, eller köade till läraren, men jag frågade inte närmaste kille.

Panelen diskuterade att tjejer kan ha svårt att hävda sig, därför att man inte förväntas kunna. Man kan inte komma undan med att misslyckas, om man inte kan direkt så kan man inte alls. En kille kan fråga och be om hjälp, men om man inte kan saker på en gång som tjej så bekräftar det bara att man är en sån där typisk tjej som inte kan. Min lösning har alltid varit att strunta i andra och gå undan och syssla med saker alldeles ensam — men jag är en social person, och ensamhet är rätt jobbigt. Jag blev nästan lite bitter när jag såg filmen October Sky (om unga killar som byggde raketer) att jag skulle ha velat vara sån, men det hade varit omöjligt. De kunde göra saker eftersom de fick jättemycket hjälp av hantverkskunniga och sådana som kunde få tag på grejer. Jag hade aldrig bett om hjälp, inte i skolåldern, eftersom jag var så rädd för den där reaktionen som skulle visa mig att jag dum och okunnig — eller fel och konstig.

Det var i just den åldern, högstadiet, som det blev plågsamt klart att det var konstigt med en tjej som ville syssla med teknik och naturvetenskap, och som var enda tjejen i såna grupper där man fick välja själv i skolan (fria aktiviteter, tillvalsämne). Det sade folk rakt ut till mig, även de som tyckte att det var bra. Man får inte glömma att man gör något som man inte förväntas göra.

En kompis (kille) talade långt senare om att en nördig tjejkompis (i datorvärlden) avfärdat ”kvinnosaken” med att hon faktiskt aldrig blivit diskriminerad. Det tyckte jag var korkat. Som om någon tjej kommer undan utsattheten i att vara udda när man har intressen som domineras av killar.

Jag känner också igen den härliga känslan i att hitta hem, som pratades om i panelen. I mitt fall var det när jag upptäckte sf-fandom, och det plötsligt fanns folk som fattade. Känsla av att inte platsa som nörd har jag i alla fall inte haft! Jag har verkligen alltid känt mig som en nörd, och science fiction-intresset är en så central sak i min identitet att det liksom inte blir något annat. Jag pratar för övrigt nästan alltid för mycket om science fiction…

Det här var kort och snabbt, men jag återkommer i gengäld med ett ganska genomarbetat fanzine inom en snar framtid. Det handlar visserligen inte alls om nördfeminism, men ändå! (Det är texter om skrivande och läsning, och denna gång av enbart mig själv.)