(Detta är i stort sett en direkt reaktion på Liv eller småbarnsliv, en kolumn i dagens DN. Fast det kan stå för sig självt också.)

Föräldrars behov

”Det är så skönt! Visst är det hemskt?”

Det var min kompis kommentar när jag beskrev hur det kändes att ha obruten tid för mina egna projekt när barnen nu är 15 timmar i veckan på förskolan.

Ja, det är lite hemskt att man vill bli av med sina barn. Fast å andra sidan är det inte så konstigt att man behöver lite utrymme för sig själv också. Paus från den ständiga jouren. Även om det bara är några få år av ens liv, då man frivilligt försätter sig i en sorts personligt undantagstillstånd och avstår från en del bekvämliget, så har man ju fortfarande egna behov och drömmar. Konflikten mellan barns behov och föräldrarnas är liksom inbyggd i situationen (diskuteras från ett biologiskt perspektiv till exempel av Elaine Morgan i boken The Descent of the Child), men det finns saker som förvärrar den.

Låt oss se på det här lite utifrån. Vad är människan för sorts varelse egentligen? Vi är väldigt sociala, med intelligens och språk som är optimerade för att handskas med andra individer hela tiden. I de flesta samhällen lever man fysiskt mycket närmare varandra än vi gör i våra snyggt avgränsade bostäder (min hypotes är att det har gett oss en sorts instinkt för att värna om det privata utrymmet, en instinkt som funkar bäst i balans mot yttre nödvändighet som vi inte har så mycket av idag). Man har typiskt massor av barn omkring sig hela tiden, och man känner och tar hand om andras och varandras barn. När man får egna förändras ens liv inte särskilt mycket i grund och botten. Dessutom har äldre barn ofta en funktion som ledare för barnflocken, så det är inte alla dygnets timmar som de mellansmå är beroende av vuxnas uppmärksamhet. (Se boken Kids av Meredith Small, för en översikt över hur barn har det i ”ursprungliga samhällen” — för att använda ett lite oprecist uttryck.)

Jämför det med hur det är för oss, här i vårt land idag. Barn är främmande varelser i vårt samhälle, som man inte ser särskilt mycket av om man inte har egna. Små aliens, som är besvärliga och inte passar in. Som småbarnsförälder står man ganska ensam, och är halvt avskuren från sitt tidigare sociala liv. När man är ute bland folk är alltid hänsyn högsta prioritet — man tar för mycket plats och man låter för mycket, har med sig ett störningsmoment som man aldrig får glömma.

Normen är inte att ha småbarn. Normen är att vara småbarnslös, vilket är precis vad som gör det jobbigt att ha små barn.

Jag har många gånger hört småbarnsföräldrar sucka och längta efter en klan eller storfamilj. Jag vill ha en omkring mig jag med, särskilt efter sommarens smakprov av hur det skulle kunna vara: hemma hos svärföräldrarna, eller i föräldrarnas sommarstuga med barnens kusiner. Plötsligt, mitt i vimlet, kan man sitta och prata med andra vuxna om något intressant, och ändå veta att någon håller koll på barnen. Jag kunde dra mig undan i någon timme i sträck då och då, för att skriva och läsa. Ta en promenad med maken.

Tänk om livet vore mer så. Då skulle jag nästan aldrig känna den där överhängande känslan av att vara utsvulten på vuxengemenskap eller intellektuellt understimulerad.

Det är en fråga om balans. Att söka ett vardagsliv som ger utrymme för allas behov, i ett samhälle som inte egentligen är föräldravänligt.

Leka med barnen

Jag råkar vara en sån som älskar att leka. Pyssla, bygga, busa, dansa. Man kan vara en robot när man klär på sig, och man kan leka tittut när man viker tvätt. Fast kanske, kanske är det inte det jag satsar mest på när jag väl träffar kompisar. Det är inte så konstigt om någon aldrig skulle ha sett mig leka med mina barn, för det gör jag inte mest när jag får chansen till vuxensällskap.

Fast ärligt talat är faktiskt inte lek heller obligatoriskt för att vara en bra förälder. Man kan göra saker med barnen ändå, involvera dem i vardagssysslorna eller låta dem leka brevid medan man gör saker (och blir avbruten hela tiden, men ändå…) Läsa för dem. Ta med dem ut. Man måste inte leka med barnen för att ha bra och givande tid ihop med dem. Faktiskt.

Ekologiska fotavtryck

Nu när det är sagt vill jag bara passa på att hålla med om slutsatsen att det är dumt att underblåsa någon sorts socialt tryck på att skaffa barn. Inte minst för de barns skull som redan finns. Varje människa är en belastning på vårt klot, och vi är redan tillräckligt många. Jag har haft massor av diskussioner med mig själv om det här, och jag försvarar mitt beslut att trots allt ha inte bara ett barn utan två med att det finns massor av människor jag känner som inte vill ha barn och jag snyltar på deras kvot. Det är ett jättefånigt sätt att resonera, jag vet — jag är helt enkelt självisk och vill inte göra uppoffringen att inte ha egna barn. Jag är ändå glad att det finns de som inte vill fortplanta sig. De bör uppmuntras.

Framför allt tycker jag verkligen att det är ohyfsat att hålla på och fråga folk om de inte ska ha barn snart, som om det vore en plikt. Det är sånt som gör att somliga tänker att det är en sak man ska eller måste.