Nyligen läste jag antologin Möjliga Världar (redigerad av Michael Godhe och Jonas Ramsten). Den sista texten i boken är en övning i timebinding författad av Øyvind Myhre. Det är en översikt över mänskliga förhållanden genom tiderna — genom den paleolitiska kulturrevolutionen, över jordbruk och civilisationernas uppkomst och in i framtiden — och samtidigt en lång rad av idéer och uppmaningar att skriva om mindre utforskade aspekter av människans tillvaro. Jag tyckte faktiskt att det var riktigt inspirerande.

Bland annat denna formulering satte sig i huvudet på mig:

Det kan hende at menneskeheten overlever i hundre år til. Gjør vi det, har vi like mange millioner år foran oss som bak oss. For i løpet av dette århundet kommer vi til å spre oss i vårt eget solsystem. Deretter kommer vi til å spre oss utover i galaksen.

Jag kom att tänka på detta igen idag när jag läste en artikel i DN om systemkollapser och ”världens undergång”. Jag kan inte hitta den online, men den är ganska intressant (och avslutas med att lista exempel på romaner som behandlar ämnet — fast bara såna som översatts till svenska så peak oil-romanen Ausgebrannt av Andreas Eschbach fanns inte med). Där påpekas att undergången oftast inte kommer som en plötslig katastrof utan långsamt under lång tid.

Plötsligt ser jag för mig ett scenario där vi liksom balanserar på toppen av vår civilisation, men där den inte går under så mycket som att luften går ur den på grund av hundra olika svårigheter. Tänk om det bara inte blir något av våra storslagna drömmar och förhoppningar? Tänk om vi aldrig får fotfäste utanför vår planet, därför att samhället och infrastrukturen faller samman och vi får för mycket problem med att utvinna råmaterial och omsätta energi. Det känns som ett realistiskt scenario, i alla fall när jag tänker på det lite så här ytligt. Odramatiskt, lite trist. Hur kommer det att bli i så fall, när man ser tillbaka? Hur skulle idéerna om vilka vi är och vad vi betyder omvärderas, hur skulle man anpassa sig? Vilka öden och äventyr skulle våra barnbarn och barnbarnsbarn komma att genomleva, när de inte kan få allt som vi har haft men ändå inte riktigt hamnar i Mutant eller Mad Max? Vad skulle de komma att skriva för sorts berättelser för att uttrycka sina drömmar och farhågor, och sina uppfattningar om sin plats i världsalltet?

Se där, en annorlunda typ av science fiction framstår i min fantasi. Lågmäld, melankolisk. Det finns säkert redan exempel, fastän jag inte kan komma på dem (utom möjligen Time is the Simplest Thing av Clifford Simak, där mänskligheten sitter fast på jorden och sörjer att vi aldrig kunde nå stjärnorna. Fast den innehåller aliens i form av rosa telepatiska blobbar…). Jag vill läsa sådan sf.

Eller så kanske jag borde skriva den. (Jämte allt annat jag vill skriva, förstås. När jag nu ska komma mig för.)

För övrigt: det har varit väldigt sommarlugnt här. För att liva upp det hela har jag i alla fall börjat twittra — det kan man se i vänstra marginalen, under listan med tidigare nummer.