Det pågår ju en dystopi-läsutmaning över sommaren, och jag tänkte ta det som förevändning att läsa Kallocain, nu äntligen.

Varför läste jag inte denna vår mest kända svenska dystopi när jag var 15? Boyes teman, isolering och längtan efter gemenskap, skulle ha talat mycket starkare till mig som ensam tonåring. Jag hade ju min stora dystopiperiod då också. Den började vad jag kan minnas med antologin Framtiden inför rätta, och sedan slukade jag i rask takt 1984, Du sköna nya värld, Vi och En apelsin med urverk (kanske läste jag också Fahrenheit 451, men minnet är bleknat).

Kallocain lyckades jag trots allt missa, tyvärr. Den funkar inte alls lika bra för mig nu som den nog skulle gjort då.

För den som inte känner till den: berättelsen (publicerad 1940) handlar om en totalitär framtid där livet präglas av kriget och där tillvaron är minutiöst kontrollerad av staten. Medsoldat Leo Kall uppfinner en sanningsdrog, som får vem som helst att berätta sina innersta tankar.

I början framstod berättelsen för mig mest som en strålkastare på värdet av det individuella, genom att ställa upp en värld där att hävda sina egna önskemål och behov är skamligt eller rent av brottsligt. När jag kommit in i boken lite mer tyckte jag att det handlade mest om längtan efter äkta gemenskap mellan självständiga människor. Världsstaten ser då ut som en miljö uttänkt för att betona hur vi isolerar oss från varandra för att inte framstå i fel dager, och hur rädda vi är för varandra. Hur som helst kändes den totala effekten mer personlig än politisk (i den mån man nu kan dra en skarp gräns däremellan).

Världsstaten ser hur som helst ut som en koloss på lerfötter, det är omöjligt att tro att en struktur ska bestå som måste jobba så hårt på att undertrycka medfödda mänskliga drifter.

En sak är säker, och det är att dystopier fortfarande är effektiva när det gäller att få mig att fundera på hur samhället borde vara ordnat för att människor ska kunna trivas och utvecklas som bäst efter sina förutsättningar.