Några intryck från Condense.

”Intressant att man kan lämna en kongress nöjd och glad, och ha en diskussion om vad arrangörerna har gjort för fel.”

Jo. Är man inte nästan alltid rätt nöjd efter en kongress? Det är i alla fall min upplevelse. Samtidigt behöver man bara ha varit involverad i att arrangera någon enda liten kongress för att analysera och dissekera arrangemanget och ha synpunkter på det — särskilt vad man kan göra bättre.

Det är väl som hedersgästen Nene Ormes sade något om: när man har skrivit en bok tittar man after strukturen i andras böcker. Det gäller nog allt. Har man sysslat med sådant hantverk ser man dörrar och fönster på ett annat sätt, har man sytt några kläder uppskattar man textilarbeten, har man spelat ett instrument påverkar det hur man lyssnar på musik. Kongressarrangörer är förstås precis likadana.

Nene var för övrigt en väldigt bra hedersgäst. Log mot alla, pratade med alla, såg folk, skrev personliga dedikationer. Man kunde inte ha önskat sig bättre.

Kul rent personligt för mig också, som äntligen får träffa Nene. Jag skämtade om att jag är hennes cyberstalker, för jag har följt henne på nätet ända sedan jag upptäckte att sf-bokhandeln i Malmö hade en blogg.

Justina Robson såg lite trött ut i jämförelse med Nene. Jag vet inte hur hemma hon kände sig. Ensam var hon ju inte direkt, hon blev väldigt väl omhändertagen och folk pratade med henne mest hela tiden, men hon var kanske inte så involverad i kongressen. Somliga muttrade om att man underanvänt henne i programmet (det sade hon förstås inte själv något om) och det kan ha legat något i det. Himla trevlig är hon hur som helst hon också. Jag hörde halva intervjun, och skrattade ganska mycket åt hennes sågning av en del av de saker hon lessnade på inom akademin. (Estetik! Universell grammatik!)

***

Själv längtar jag efter att gå på kongress utan barn. Jag förutspår att det kommer att hända om ett år, om inte förr. Lagom till Eurocon i Stockholm kommer minstingen att vara två år, och det kommer nog inte att vara något problem att lämna bort barnen över en helg. Det är kul med ungar, men det förtar onekligen upplevelsen en del att behöva bolla dem mellan sig. Eller för den delen att behöva rusa ut från en programpunkt för att man hör en välbekant liten stämma häva upp ett illtjut över världens hemskhet.

Det känns skönt att bo i Sverige igen, och kunna komma på kongresser här och möta alla bekanta ansikten och känna mig allmänt hemma. Det enda tråkiga var att det var så många som jag inte hann byta mer än ett par meningar med. Jag skulle ju vilja hinna umgås.

Det var intressanta återseenden också. Att Annika dök upp till exempel — hon som var med i SFF förr om åren och som var en av dem som var med på det lilla sf-läger för ungdom som jag ordnade över en helg för länge sedan. Jag försökte få tag i henne för att få med henne ut och äta, men hon hade redan försvunnit då.

En av de närvarande bebisarnas mamma såg vagt bekant ut. Jag stod och beundrade bebisens drakoverall när det plötsligt föll på plats.

”Har jag möjligen lärt dig dansa charleston?”

Jo, så var det! När jag bodde ett halvår i Göteborg 1998 höll jag några danslektioner inför lajvet Det sista kapitlet, som utspelade sig 1930 eller så. Det var höjdpunkten på en kampanj som utspelade sig under 1920-talet, och som var väldigt välarrangerad. Det sista kapitlet hade allt: tjänstefolk, herrgårdsmiljö, konspirationer, vevgrammofoner, lönnmord, levande musik. Upplösningen var fullständigt surrealistisk, ett sammanbrott i galenskap och jazzdekadens där majoriteten av alla närvarande var döda som kommit igen. Ah, minnen!

Sådana möten spär på den allmänna kongressenergin. Jag förmodar att det är det är detta som är den milt beroendeframkallande ingrediensen i sf-kongresser. Många har märkt att de här evenemangen har en inspirerande verkan på dem. Jag själv är verkligen mottaglig för sådant, och får alltid massor av mer eller mindre rimliga ideer om saker jag vill göra.

Märkligt nog har jag fortfarande inte fått några starka impulser för nästa nummer av Landet Annien. Det senaste numret lyckades jag prångla ut kanske tio exemplar av, och så lämnade jag fem till SF-Bokhandeln som gick med på att sälja dem på kommission.

Maken som inte alls läst särskilt mycket skönlitteratur på sistone gick omkring vid Alvarfondens bokbord och bunkrade sf. Själv håller jag igen på inköpen. Den traumatiska upplevelsen att försöka hantera två års bokinköp vid flytt över Atlanten satte sina spår, och jag har nu lovat mig själv att tills vidare inte köpa böcker i högre takt än jag läser dem. Hittills går det rätt bra. Jag ansamlar böcker, men mest dem jag allra mest suktar efter och inte så många impulsköp.

***

Jag gillade lokalen, ett gammalt Folkets Hus. Den var lagom stor och funkade bra på alla sätt (med ett litet minus för att barborden stod under klädhängarna, och min reslige make slog huvudet i dem gång på gång, men jag antar att det inte gick att montera ner garderoben). Dekorationerna var fina också, med massor av planscher på väggarna och en riktig konstutställning.

Tipspromenaden kom jag tyvärr aldrig åt att göra klart, eftersom en del av frågorna satt i programsalen och jag hade dålig tajming. Bra grej att ha sådana aktiviteter faktiskt, särskilt för nykomlingar som kanske emellanåt letar efter något att göra.

Ett riktig genidrag var att servera frukost och konversation som första programpunkt på morgnarna. Bra sätt att få folk att komma dit så att saker kommer igång, särskilt på söndagen. (Det är svårt att få riktigt schvung på söndagarna på kongresser, det brukar ofta kännas lite avslaget.)

Men nu är det slut, och jag går vidare med somrerierna. Något ska väl göras av allt de här kongresserna inspirerar mig till!

Annonser