Förrförra veckan blev det ingen marsfredag, eftersom jag var på Åcon, och inte hade energi att lägga upp något i förväg. Åcon var skoj, och Stens rapport ligger här om någon har missat den: del 1, del 2, del 3. Veckan efter drogs jag med förkyld bebis, vilket alltid förtar en del av krafter och entusiasm. Jag har ändå för avsikt att faktiskt forsätta det här projektet att läsa Red Mars och notera mina reflektioner. Denna gång helt kort, om hur folk på farkosten Ares reagerar på de föreskrivna motionspassen:

[E]ven those who claimed to despise them finished their excercises in noticeably (even measurably) better moods. ”Beta endorphins are the best drug,” Michel Duval would say.

Allvarligt. Varför är det egentligen så svårt att tycka om att göra saker som man blir glad och mår bra av? ”Nyttigt” borde ju vara synonymt med trevliga saker som får en att känna sig lite mer tillfreds, mer än de vanliga associationerna till kokta grönsaker och kalla avrivningar. Ger det ingen positiv effekt som man kan märka är det väl inte så nyttigt. Det borde vara så enkelt.

Naturligtvis är det ofta en fråga om avvägning mellan något litet obekvämt nu och den lite bättre effekten i framtiden, något som vi människor inte är så bra på alla gånger. Fånigt. Man faller tillbaka på de där enkla kickarna som man känner igen och som har funkat förr: socker, facebook, slippa-tänka-ut-något-vettigt-att-laga-till-middag.

Kanske är det där nyckeln ligger, just i de inkörda hjulspåren. Man brukar ju gilla det man känner igen, och särskilt om man känner igen det som något positivt. Man måste känna i kroppen att det som är bra är bra. Det blir en trevlig sak bara att tänka på att man ska göra det — som (i Annien) att läsa en bra bok eller äta en god middag eller komma ut och dansa. Vill man lägga sig till med goda vanor ska man kanske se till att det hela blir lustfyllt som det heter på kulturtantiska (ingen jag känner använder det ordet i verkligheten). Det blir till att dressera sig, betinga sig, odla fram den pavlovska pinglan.

Det där med motivation är komplicerat, och många smarta människor har tänkt en hel del på det. Jag ska inte lägga ut texten mer just nu.

Hur som helst fortsätter jag tänka att det bra underligt att folk inte gillar att göra saker de själva blir glada av. Det har kanske med självkännedom att göra, eller brist på sådan. När jag var yngre var jag rätt trög vad gäller att känna igen belöningar och varningssignaler från kroppen och förstå vad de berodde på — kanske är det så för fler. Inte konstigt då ifall man anlägger dåliga vanor och attityder. Skumt att Mars-resenärerna inte har livserfarenhet nog att ha instinkter för vad som är bra för dem, och ta det vardagsknark som bjuds. Eller kanske inte så skumt, ju äldre man är desto mer inrotade vanor — goda eller ej.

Annonser