Detalj av omslaget till Red Mars, med farkosten Ares.

Marsfredag, del 2. Jag läser Red Mars av Kim Stanley Robinson och följer upp på mina associationer. Denna gång sidorna 25-40.

En av poängerna med den här omläsningen är att kolla vad det är för saker som liksom får mig att stanna upp när jag läser, som jag extra lägger märke till. Alla läser inte riktigt på det här sättet, men jag har gjort det sen jag var liten. Ibland måste jag liksom lägga ifrån mig en bok och tänka lite ifall det är någon detalj som extra fångar min fantasi eller nyfikenhet. Det är inte en så stark effekt längre som när jag var liten, men den finns. På de här sidorna var det tre saker.

  • Att bygga farkosten Ares (och annat) av uttjänta bränsletankar från rymdfärjor är en sån där typiskt smart grej, en av de saker som gör att den här berättelsen känns inom räckhåll. Synd att man inte gjort något vettigt med alla bränsletankar som skickats upp hittills.
  • Nu känns det väl inte som om dokusåpor är så där fantastiskt inne längre, men jag skulle ändå inte bli förvånad om en marsresa skulle bli den definitiva såpan precis som här. Det är den största dokusåpan av dem alla, mänskligt drama på hög nivå. Fast man måste bli väldigt irriterad på den som filmar det hela om det inte alls var dokusåpakändisskapet man strävade efter…
  • Upplysningsdrömmen. Här är det igen:

    [W]as this the rational society at last, the scientifically designed community that had been the dream of the Enlightenment? /…/ They were just as likely to end up resembling an undergraduate dorm at a technical university, occupied by bizarre pranks and lurid affairs.