Marsfredag, del 1. Jag läser Red Mars av Kim Stanley Robinson och följer upp på mina associationer.

I ett av de tidiga numren av Folk och fans i landet Annien skrev jag om lockelsen i att börja om på nytt, på en helt ny plats, och försöka skapa ett nytt samhälle och en ny värld från grunden. Det är om inte annat en fascinerande tankelek, som visar sig i science fiction gång på gång. Om jag hade haft lite ordning på mina fanzines hade jag citerat mig själv här, och dessutom en av de kommentarer jag fick. (Kanske återkommer ifall jag hittar rätt fanzinebunt.)

Det är i alla fall detta som är ett av de starka motiven i Mars-trilogin. Anslaget är där i början: idealisterna mot cynikerna, den nya världen som bebyggs, de motstridiga planerna och de kolliderande kulturerna.

Staden Nicosia, den första staden på Mars, vilket ställe! Jag blir genast charmad av det. För min del har det förstås varit O’Neill-rymdstationer i omloppsbana som huvudsakligen fångat min fantasi, men städer under genomskinliga kupoler är en så stark stereotyp att man genast känner sig hemma med dem. Är vi inte alla präglade på såna här bilder? Följ länken, där finns en sida ur en tidning från 1968 med en vision av städer 2008, väldigt tjusigt (och den pendlingsupplevelse som beskrivs är inte så förfärligt olik somligas verklighet)!

Jag gillar stämningen i hur Nicosia beskrivs, parkmiljöer och karneval med levande musik i gathörnen — så typiskt Robinson att ha sådana scener redan i början.

Jag kollade lite på det där med ”domed cities”, och det verkar som om Discovery Channel gjort ett program nyligen om att sätta Houston under ostkupa.

En cool detalj som särskilt fångade mitt intresse är att man hade försett kupolen över Nicosia med ett ytterhölje av piezoelektrisk plast som genererar en del av stadens energi genom att fånga upp atmosfärens rörelser. Det känns rätt smart, om man nu ändå har byggt en vindfångande struktur. Det finns åtminstone en piezoelektrisk polymer som används kommersiellt — undrar om den är klar och genomskinlig?

Den rena och människovänliga framtida kupolstaden. Eller? Det handlar i alla fall i Red Mars både om ”the next step in the human story” och ”the last variant in primate dominance dynamics”. John Boone och Frank Chalmers har väldigt olika synvinklar, men de är båda giltiga.

Det ska bli kul att läsa om den här boken!