Dying Inside har väldigt länge varit en av de böcker jag tänker på när jag ska försöka lista mina riktiga favoriter. Nu läser jag om den igen, eftersom den är ämnet för nästa bokprat i Upsalafandom. Jag tycker om den fortfarande, men jag slås av hur misantropisk den är. Eller är det bara David Selig, huvudpersonen, som inte tycker om människor? Han har ju unik tillgång till allas inre, så han borde ju veta något. Å andra sidan färgas förstås våra uppfattningar om allting av vår egen personlighet, och David Selig är i denna roman ganska deppig i största allmänhet. Boken handlar om hur han reagerar på att hans förmåga att läsa tankar förvittrar.

Det kan bli intressant att jämföra människosynen i den här boken med den förra bokpratsboken, Camp Concentration av Thomas M. Disch. Den handlar, för den som inte vet, om experiment för att öka människans intelligens. Den är inte heller särskilt solig i sin syn på människan och vad hon gör med sin makt och förmåga.

De här böckerna kommer från samma tidsperiod, sent 60-tal och tidigt 70-tal, då det var ”new wave” och inre rymd för hela slanten. Jag gillar det, blir sugen på mer. Det var länge sedan jag hade en 60-talsperiod. Kanske ska jag ta fram någon Hawkwind-skiva och damma av Dangerous Visions någon gång framöver. (Dangerous Visions är en berömd antologi med new wave-noveller, redigerad av Harlan Ellison.)