Det finns människor som kan läsa en bok eller artikel, och som flera dagar eller veckor senare kan räkna upp siffror, namn och andra data från den här texten till synes utan ansträngning. Jag har alltid avundats dem, jag vill också ta till mig information på det här sättet och ha encyklopedier i huvudet. Nu misstänker jag att det här hänger på vad man har att hänga upp minnet på, särskilt vad gäller faktatext — man måste ha en karta i huvudet att stoppa in fakta i, då är det lättare att minnas och att återkalla. Min hypotes är att de som lagt ner mycket tid och energi på att bygga de där mentala kartorna är de som är bra på att lägga till nya detaljer, och då ser det ut som om de har nästan fotografiskt minne för just de saker de är intresserade av.

Lite liknar det saken med skönlitteratur. Det är väldigt frustrerande att diskutera en berättelse jag vet att jag har läst, och upptäcka att jag inte alls kommer ihåg en del av de viktiga sakerna i handlingen, om ens något. Somliga berättelser minns jag mycket bättre än andra, och det hänger nästan alltid på att det är något som jag gått och tänkt en del på och kanske pratat om i samband med att jag jag läste det, och kanske läst flera gånger.

Jag funderar en hel del på hur jag läser och vad jag får ut av det. När jag läste artikeln om snabbläsning i SvD i morse kunde jag inte låta bli att vilja invända mot en massa saker, och en massa frågor dyker upp i huvudet.

De flesta läser nog för långsamt för att det ska vara optimalt för förståelsen, har jag läst på flera ställen. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det, jag vet själv att jag tappar överblicken över saker när jag läser för långsamt. Det är också när jag mer eller mindre sträckläser som jag efter ett tag får upp hastigheten ordentligt, och då lever jag mig in i texten på ett annat sätt (fast det funkar förstås bara på texter som är tillräckligt långa). Men ändå. Det måste ju finnas en övre gräns för optimal läshastighet också, om inte annat för att man måste hinna ta till sig det man läser. Tillägg: Det är här man ritar den där kartan, om man så vill. (Jag önskar att jag visste mer om hur arbetsminnet fungerar, det spelar förstås in.) Tillägg: jag ska väl påpeka att det är detta SvD-artikeln kommer fram till också, att det inte funkar att läsa supersnabbt.

När jag var barn idisslade jag text. Jag kom tillbaka till samma sak gång på gång, läste till exempel vissa artiklar i Forskning och Framsteg ett dussin gånger och lånade ofta böcker på biblioteket som jag redan läst. Jag mycket mindre totalt sett, men det jag läste påverkade mig. Det är lite av ett ideal för mig, något som jag instinktivt strävar efter; när jag stöter på något intressant vill jag tänka lite vidare på det. Det är detta som får mig att blogga, att vilja diskutera med maken, att läsa en artikel och sedan stanna i stället för att läsa nästa, att ha tjugofem flikar öppna i webbläsaren för att jag vill titta på dem igen innan jag stänger dem. Det är samma mekanism som får mig att skriva det här. Ibland blir det lite av ett problem för mig, och jag försöker hitta strategier att hantera det.

Samtidigt vill jag förstås ha koll. Jag bygger också bokhögar, har långa listor på saker jag vill läsa, och prenumererar på fler rss-flöden än som förmodligen är nyttigt för mig. Det här återknyter till vad jag skrev om informationsstress och informationsknarkande häromsistens. Det enda rimliga sättet att hantera informationsstress i det långa loppet är nog att lära sig sålla. Man måste lära sig snabbt avgöra vilka saker som är värda att titta på över huvud taget, och sedan välja ut bara så många som man faktiskt kan hinna med innan inkommande saker lagras på hög. Det här är en gammal teknik, folk har använt det på morgontidningsläsande i många decennier: skumma rubrikerna, välja vilka saker man faktiskt vill läsa och prioritera de intressantaste så att man hinner innan man måste störta iväg. (Det finns folk som lägger dagstidningar på hög och tror att de tänker ”läsa ifatt”, men de är inte många.)

Vad gäller skönlitteratur är jag lite ambivalent till att öka min läshastighet för mycket. Det är klart att jag vill läsa många böcker, men jag vill inte bara plöja mig igenom dem för sakens skull. Jag tycker om att leva mig in, att leva i en bok ett tag. Optimal läshastighet hänger lite ihop med hur jag vill uppleva en text också. Jag kan läsa ganska fort. Jag hör ingen röst i huvudet när jag läser, men däremot ser jag bilder för mitt inre, visualiserar ganska livligt, och gillar detaljer. Ibland vill jag dessutom stanna till och suga lite extra på något som jag tyckte var spännande eller extra intressant. Vad som är optimal hastighet för mig varierar väldigt beroende på författarens stil.