Ibland får jag en stark känsla av att ha kastats in i framtiden. Jag lever i en science fiction-berättelse. Jag kan se på min omgivning precis som om det vore en framtidsvision från min barndom. (Fast när jag var liten läste jag sf från femtiotalet och kände mig väldigt mycket i framtiden.)

Jag läste precis novellen ”The Hypersurface of this Decade” av Bruce Sterling, och den gav mig precis den här känslan. Den är en sån där nästan-nu, nära framtidshistoria som precis sätter fingret på vad som är nästan absurt futuristiskt i min omgivning.

Efter det kände jag mig motiverad att läsa en artikel av Paul Di Filippo som jag både länge och väl haft på lut: Aging Chrome: Cyberpunks in 2009. Den ger en liten bakgrund till cyberpunken, och tar sen upp nyutkomna verk av några av dem som skrev cyberpunk på den tiden det begav sig. Om Bruce Sterling (”Chairman Bruce”) skriver han: ”his own artful prose and conceptual brilliance precisely exemplified just what needed to be done to drag science fiction kicking and screaming into the postmodern era”. Det var ju ganska fint sagt.

Sen skriver han om Bruce Sterlings senaste roman, The Caryatids. Han beskriver den i väldigt översvallande ordalag. Stopp och belägg, Paul Di Filippo, är det verkligen rimligt att bre på så där? Alltså:

Warmhearted, big-spirited, grimly humorous, cynical yet hopeful, resembling Ursula LeGuin’s famous ”Nine Lives” retooled into a rap song by M.I.A., then condensed into a Twitter feed to amuse Somali pirates, Sterling’s newest proves that when a cyberpunk is once truly plugged into the zeitgeist, the mere passage of twenty-five years does nothing to degrade his performance, relevance or wisdom.

Men det funkar, det funkar. Jag blir väldigt intresserad av att läsa den där boken.