Det sägs ju att det är viktigt för forskare att lära sig tala med journalister. Jag har nära noll mediaträning, och min inställning till folk från tv, radio och tidningar ligger på skalan rädd-reserverad. Man vet inte riktigt vad de gör med det man säger. Det är lite läskigt. När de ringde från Kulturnyheterna på SVT och ville prata om min favoritförfattare (Kim Stanley Robinson) — apropå klimatmötet i Köpenhamn — tänkte jag att det här nog är ett relativt ofarligt tillfälle att försöka mig på det här.

Sen blev de förstås försenade, och det hela kolliderade med dagishämtning, och så stod jag där på Uppsala English Bookshop ensam med en bebis. Då kändes det inte så märkvärdigt, och jag tänkte att jag pratar väl om det här nu så att vi kan gå hem. Det blir ju ändå bara en mening som jag säger som fladdrar förbi i rutan, hur kritiskt är det? Det är precis som vanligt, jag är aldrig nervös när jag ska föreläsa heller, och vet inte förrän efteråt ifall jag gjort det dåligt eller bra.

Jag antar att jag var naturlig, fast det vet jag ju sen tidigare att är man naturlig ser man fånig ut när man blir filmad. Min tendens att flacka med blicken manifesterar sig. Sonen har nu också lagt till sina sex månader av livserfarenhet att ha pratat i tv. Alltid lär man sig något. Nästa gång (om det blir någon) kommer jag att stirra väldigt stint på personen jag pratar med, och stoppa händerna i fickorna eller hålla krampaktigt i något föremål.

Att jag hade barn med mig passade ändå rätt bra om man tänker på Robinsons romanfigur Charlie Quibler, som jobbar som presidentens rådgivare och samtidigt är hemmapappa. Det finns en rätt dråplig scen där han blir oväntat kallad till sammanträde och har sonen sovande på ryggen. Lille Joe håller på att vakna, och är hungrig, och tuggar lite på pappa Charlie.

”What’s the matter, Charles, is he waking up on you?”

”Oh no sir, still out. Maybe stirring a little ah! The thing is, if we don’t address these issues now, nothing else we’re doing will matter. None of it will go well.”

”That sounds like alarmist talk to me,” the President said, an avuncular twinkle in his eye. ”Let’s calm down about this. You’ve got to stick to the commonsense idea that sustainable economic growth is the key to environmental progress.”

”Sustainable, ah!”

”What’s that?”

He clamped down on a giggle. ”Sustainable’s the point! Sir.”

Jag älskar den där kontrasten mellan väldigt handfast och påtagligt mänskligt, och de stora viktiga frågorna och de seriösa sammanhangen. På många sätt väldigt typiskt för Stan Robinsons författarskap. Humor och humanism.

Fast för att återgå till Kulturnyheterna ville jag inte att de skulle presentera mig som ”forskare” utan som ”fysiker”, vilket låter mindre pretentiöst i sammanhanget. Nåja, det gör ju inte så mycket heller. Ingen lär ju ta mig för klimatexpert, och det var ju det jag tyckte var viktigt att undvika.

Det är i alla fall kul att prata om sånt jag är intresserad av. Och Kulturnyheterna hade dessutom intervjuat Stan Robinson själv, vilket aldrig är helt fel. Han sade ingenting jag inte har hört eller läst från honom förut, men det är ändå trevligt att se det i ett svenskt sammanhang.

Jag rekommenderar den som är intresserad av att läsa om klimat- och miljöfrågor i sf av Kim Stanley Robinson att börja med Antarctica och sedan fortsätta med trilogin: Forty Signs of Rain, Fifty Degrees Below, och Sixty Days and Counting. Sedan kan man ta Mars-trilogin eller så.

Jag tror allvarligt att detta är sf som även folk som vanligtvis inte gillar sf kan tycka om.

Annonser