För en tid sedan läste jag Galileo’s Dream, Kim Stanley Robinsons senaste roman. Den är till stor del en historisk roman om Galileo Galilei, men genom en science fiction-vinkling på det hela får vi se Galileo på ett nytt sätt.

Det är en väldigt bra bok. Jag tror att det kan vara en sådan man kan ge till folk som brukar säga att de inte gillar science fiction (liksom de flesta av Stan Robinsons böcker) men den här gången undrar jag lite extra mycket hur de skulle uppfatta sf-elementen. För min del tycker jag att de tillför något väsentligt, och är väl integrerade i berättelsen. Om man förväntar sig en renodlad historisk roman kanske man mest tycker att de är konstiga? Skulle vara kul att prata med någon som kommer till den här boken liksom utifrån.

Guardian har pratat med författaren (följ inte länken om du inte vill veta något alls om boken innan du läser den). Han säger bland annat så här:

Today, he says, ”we’re all in a science fiction novel”. ”If you go home, turn on the laptop, the TV – almost anything could be reported. The world has become a science fiction novel, everything’s changing so quickly. Science fiction turns out to be the realism of our time, which is very satisfying.”

Hela hans sätt att se på science fiction stämmer ganska bra på hur det funkar på mig. Ett sätt att tolka min egen tid som en sorts framtidsvärld som jag plötsligt upptäckte att jag befann mig i när jag lyfte blicken från en sf-bok.

Mild spoilervarning: nedan diskuteras en del om premisserna för boken, men utan att egentligen säga något om handlingen.

Jag hörde också nyligen Robinson prata om skrivandet av den här boken i en podcast från Agony Column. Det var rätt kul att höra hur han brottats med vissa av aspekterna. Han säger till exempel att han hade väldiga problem med att skriva om tidsresor och om främmande utomjordiska varelser. Han har aldrig gjort det förut, han brukar fokusera på sådant som är nära vad vi vet och som vi kan extrapolera från sådan teknik som vi redan har. Han säger att det blev mycket roligare att skriva sedan han förlikat sig med de här sakerna. ”Jag är en sf-författare, tidsresor och utomjordingar är sånt vi gör!”

Genom att låta två olika tider kollidera med varandra tycker jag att berättelsen blev extra intressant. Robinson är en sån författare som läser på väldigt noggrannt, och han har så vitt jag kan bedöma varit väldigt trogen källorna när han skildrar Galileo och hans miljöer och relationer. När man dessutom får se honom i ljuset av vad han betytt för senare tider och vad andra vill ha honom till både som person och symbol får man fram en massa saker som inte går att visa så tydligt annars.

Jag upptäckte förresten när jag läste intervjun i Guardian att jag saknar en av Robinsons tidiga romaner. Jag trodde att jag hade alla, men The Memory of Whiteness från 1985 saknas. Nu har jag beställt den, så samlingen ska bli komplett. (Eller nästan komplett, för mitt exemplar av A Short, Sharp Shock har försvunnit. Jag har i alla fall haft den.)