I gymnasiet hade jag en klasskompis som ibland gick folk på nerverna. En dag brast någons tålamod. ”Måste du jämt vara en sån messerschmitt!”

Besserwisser heter det ju.”

Allvarligt. Helt allvarligt, jag hörde det själv.

Hon insåg genast själv vad som hänt och skrattade åt det, så det var ingen fara att vi andra också gjorde det.

Hur som helst är vi många som ibland har impulser att tala om för andra hur saker egentligen är. Jag övar mig på att bara släppa fram de här impulserna när de passar, och inte vara fullständigt odräglig. Det kan bli lite jobbigt ibland, man får ju sina käpphästar med tiden och det dyker hela tiden upp nya människor som triggar samma reaktioner. (Jag blir också irriterad ibland när folk rättar mig…)

Men, alltså, om man nu vill uttrycka sig gammaldags och högtravande (varför man nu ska envisas med det) tycker jag att man kan försöka undvika att göra samma missar som alla andra.

Eftersom jag rätt ofta låter bli att säga något om det kommer här skriftligen lite hjälp på traven för aspirerande författare av tillkrånglad prosa för rollspel eller andra fantasivärldar.

jag är
du är
han/hon/den/det är
vi äro
I ären
de äro

jag haver
du haver
han/hon/den/det haver
vi hava
I haven
de hava

För övrigt kan jag berätta att min lärare i fyran förklarade för klassen att det på engelska skulle vara väldigt konstigt att säga ”I are”, lika konstigt som att säga ”jag äro” på svenska. Klassen var oförstående. Jag var på ett 20-talslajv där någon som skulle föreställa journalist hela tiden skrev ”jag äro”. Det var nog rätt länge sen vi svenskar i allmänhet hade någon riktig känsla för det här.

Fast om jag skulle få för mig att skriva fejkat gammaldags texter ska jag göra fel på något annat i stället.