Jag på Imagicon 2

Jag, medelåldrig och bebismamma (ja, det är en bebis, inte en ölmage) på Imagicon 2. (Tack Hans Persson för bilden!)


På sista tiden har jag känt mig förfärligt tråkig och okreativ. Jag antar att det delvis är en följd av att vara bebismamma, och delvis av att vara medelåldrig och lite trög och bekväm av mig. Eller nåt.

Jag tänkte göra något åt det, förutom mina små snigelfartsprojekt med att pyssla och bygga saker. Få igång mig själv, liksom — in med valfri metafor här, någon med vagnar eller tummar eller så. Det brukar ju vara så att när man har fullt upp hinner man ofta lite till, men när man inte har något för sig tar det lilla man gör hur mycket kraft som helst.

Så jag sneglade lite på NaNoWriMo. Slänga en del av självkritiken överbord och pressa ur sig 50000 ord på en månad, det skulle kunna vara en kul grej. Fast… den där konfektionssydda modellen stramar lite här och där. Jag vill inte skriva en roman, liksom — och för övrigt har jag ju inte förberett mig. Nej, jag sätter saxen i mina egna våder och ser vad jag kan tråckla ihop alldeles för mig själv. 1700 ord om dagen av precis vad som helst. Jag tänker mig att det nog blir extremt spretigt, men att en del småbitar som verkar passar för sånt nog kan snyggas upp till ett fanzinenummer efteråt (av det mindre sercon slaget, men närmare bestämt vad vet jag ju inte ännu).

Idén föll mig in mig för ett par dagar sedan när jag fick för mig att lyssna på I Should Be Writing. Sedan har jag testat hur realistiskt det är, och 1200 ord är inget problem ens när jag är knastrött, förutsatt att jag faktiskt tillåter mig att skriva om vad som råkar falla mig in för stunden. Lite ansträngning ovanpå det, så fixar jag WriMo-målet i antal ord. Jag tänker på hur Tim Pratt beskrev sitt skrivande, hur han klämde in massor av korta skrivpass på alla överblivna stunder när som helst på dygnet. I hans fall verkar det nästan lite ohälsosamt, men det inspirerar i alla fall mig till hur jag faktiskt kan komma åt att lappa ihop ett eget projekt mitt i den här mamma-pappa-barn-leken jag är engagerad i (utan att försumma barnen alltså).

I enlighet med teorin om att man gör mer när man har mycket för sig kanske det här också kan leda till att jag får mer gjort på forskningsrelaterade fronter också (artiklar, jobbsökande och sånt). Möjligtvis blir jag cool och populär på kuppen också.

Nåja vi får väl se. Experimentet varar hur som helst en månad, och alltid lär jag mig väl något.

Advertisements