På Imagicon satt jag i en panel om katastrofer och undergång, där en person i publiken påpekade att det är orimligt sällan man läser katastrofberättelser där folk har problem med att få tag i mediciner och sånt. Vad händer om man har diabetes, till exempel, om samhället brakar samman?

Såna där små problem finns oftast inte med eftersom de inte passar in i berättelsen författaren tänkt sig att skriva. Den här artikeln om nanopartiklar påminner mig om en sak jag tänkt på ibland med nanotek i sf. I en värld med massor av programmerbara svärmar av nanorobotar borde man ha problem med utslitna sådana. Döda nanobotar som blir kvar efter att man använt sin ”utility fog”. Har man mycket sånt borde det åtminstone vara något att ta hänsyn till, något som man måste hantera.

Jag har inte hunnit läsa så långt i Fairyland ännu (bokprat om den på måndag, i vår informella Uppsala-baserade grupp, om jag inte missminner mig), men det är i alla fall på sätt och vis ett motexempel. Det är den sortens dystopiska framtid där allting är sunkigt och funkar dåligt, och där folk i högsta grad är sjuka och saknar allt möjligt. Alldeles i början finns en beskrivning av en armbandsklocka som börjar se ful ut och bli utsliten fastän den är nästan ny.

Problem med nanopartiklar har jag dock inte stött på i den boken ännu. I alla fall inte några som inte orsakats med flit.