Jag vet att Harry Potter-böckerna har sina goda sidor, och det är fantastiskt att de har fått så många i olika åldrar att läsa — och de har väckt mångas intresse för fantasy. Alla Harry Potter-fantaster jag mött har varit väldigt kreativa och entusiastiska, sånt gillar jag också. Ändå har jag svårt för de här böckerna. Jag är lite känslig mot logiska luckor, och jag vill inte ha några hål i intrigen. Rowling verkar ha skrivit de här böckerna ganska mycket genom fria associationer (i alla fall verkar det så när jag läser dem) och jag ser tillräckligt mycket som inte verkar internt konsekvent för att jag ska tycka att det är svårt att ta till mig berättelsen.

Nu har Matt på bloggen Built on Facts skrivit om problemet: Albus Dumbledore (enligt hans analys).

[T]hrough a combination of staggering incompetence, dereliction of duty, and wholly unmerited hubris he managed to spend his entire life busily nurturing minor problems into world-ending catastrophes.

Matts läsning av den sista boken i serien illustrerar ganska väl precis vad jag har för problem med Harry Potter-böckerna: tittar man för nära passar saker som händer inte riktigt ihop, i alla fall inte som de beskrivs. Som Matt avslutar: ”Everyone celebrates the memory of Dumbledore because the narrative requires it.”

Fast till böckernas försvar måste sägas att de blir bättre när man kommer in i serien, och att de funkar väldigt bra som högläsning. Så jag kommer nog att läsa dem minst en gång till (för barnen) så småningom.

Advertisements