Nu har jag röstat för Hugon (tja, igår alltså, före deadline). Jag hade ju tänkt att vara lite seriös, och läsa allt jag kunde och rösta i så många kategorier som möjligt. Jag nådde inte riktigt så långt som jag tänkt, men ändå. En sak jag försökte göra var att recensera alla nominerade verk i de skönlitterära kategorierna, men det hann jag inte alls med. Här kommer i alla fall några rader om den sista av de nominerade romanerna.

Jag har alltid varit fascinerad av kyrkogårdar. Mitt första fanzine hett ”Höst och kyrkogårdar”. Jag har inte riktigt försökt analysera det här intresset, men jag tror att det har något att göra med att de är platser där tiden liksom står stilla. Monument över det som varit. Ofta har de också en känsla av att vara avskärmade från världen utanför, de står för sig själva och hör inte riktigt till.

Då pratar jag ändå mest om svenska välskötta kyrkogårdar, där de gamla gravplatserna oftast återanvänds och gravstenar tas bort när ingen längre bryr sig om dem. I The Graveyard Book är det annorlunda. Den kyrkogården är en del av en sorts natur- och kulturreservat, och gravstenar från flera århundraden står och vittrar brevid varandra. Dit kommer en liten pojke, som lyckas tulta iväg när hans familj blir mördad, och där får han sin fristad.

En sak som gjorde kyrkogårdar tilltalande när jag var liten var att många jämnåriga (nåja, somliga i alla fall) var lite rädda för dem. De är konstiga platser. Det kanske spökar där, och om det inte gör det är de tillhåll för knarkare och våldtäktsmän — såna rykten var det som gick. Själv var jag inte det minsta rädd för kyrkogårdar, och det gjorde också att de kändes speciella. Hemliga missförstådda platser, vänliga om man tar dem på deras villkor.

Huvudpersonen i The Graveyard Book växer upp på en befolkad kyrkogård, där det faktiskt finns både spöken och andra varelser. De flesta är vänliga, och de tar hand om honom och uppfostrar honom — särskilt paret som adopterar honom. De kallar honom Nobody, eftersom hans adoptivmamma hävdar att han liknar ingen alls utan är sig själv. Nobodys särskilda beskyddare är Silas, som till skillnad från spökena kan lämna kyrkogården. Han kan till exempel skaffa mat. Vad Silas är för sort framgår också så småningom.

Nobody har en ganska udda uppväxt. En del av det som händer känns lite som revanschfantasier för mobbade barn, saker man skulle kunna göra om man hade övernaturliga vänner, men det är för all del oftast rätt bra. När han sen blir stor måste han ta itu med mördaren som var på jakt efter honom för att få leva sitt eget liv.

Jag blir genast intresserad av miljön och stämningen, och det här var ännu en bok som var oerhört lätt att läsa. Trevligt, men mest fluff. Högkvalitativt fluff kanske, men ändå inget som gör något djupare intryck. Förutom miljön då, kanske. Jag måste nog göra fler besök på gamla kyrkogårdar, i andra länder också! (Harolding som turism?)

Det är den tredje av de Hugo-nominerade böckerna som är skriven för yngre läsare. Det förekommer mördare och monster, men känns ändå lagom för att läsa från lågstadieåldern (återigen dömer jag mest utifrån mig själv), för tragedierna kommer en inte inpå livet riktigt. Jag undrar lite: hur kommer det sig att mer än hälften av de nominerade böckerna är ungdomsböcker? Jag gillar inte riktigt den tendensen, för det känns som om det spelar lite för väl på uppfattningen att fantasy är mest för barn. Sf och fantasy på toppnivån borde vara mognare. Fast å andra sidan är det ju ungdomsböcker som verkar vara den stora grejen för förlagen nu. Anser verkligen fansen också att det är sånt som är det bästa och mest representativa genrerna har att erbjuda?

Annonser