Den här boken, Anathem av Neal Stephenson, hade jag inte tänkt läsa alls. Den är avskräckande tjock, och de mest entusiastiska beskrivningar jag läst av den var inget som väckte mitt intresse direkt: det handlar om folk som lever i en sorts vetenskapliga kloster som styrs av urverk som öppnar dem mot omvärlden bara i vissa intervall. De yttersta delarna öppnas en gång om året, och har en hel del utbyte med omvärlden, men det finns också delar som är stängda tio år åt gången, respektive hundra och tusen år. Därinne bor folk som ägnar sig åt att tänka. Jaha. Det fanns visst något konflikt på uppseglande också som kräver expertis från de här vetenskapsmunkarna, och som kanske skulle innebära omvälvningar av systemet, men jag fattade inte riktigt vad det gick ut på. Och så handlar det en massa om filosofi.

Jag vet inte hur det är med er, men jag tyckte faktiskt inte att det här lät så lockande. Inte tillräckligt lockande för över 900 sidor i alla fall.

Sen blev det som så ofta att jag tog intryck av någon jag känner som talade så väl om boken att jag bestämde mig för att ge den en chans trots allt. Efter 100 sidor var jag tillräckligt intresserad av huvudpersonen för att faktiskt vilja veta vad som skulle hända med honom och hans vänner. Åtminstone en liten bit till.Och en liten bit till.

Det är faktiskt en ganska krävande bok, och det är lite svårt att förstå hur den blivit så populär. Den bjuder en del motstånd för att den är utpräglad science fiction: sätter läsaren i en miljö på planeten Arbre som man gradvis får upptäcka och pussla ihop. Dessutom förutsätter den en hel del förförståelse, det är förmodligen meningen att man ska känna igen saker i Arbres idéhistoria och koppla ihop dem med hur det har varit här i vår värld.

Samtidigt finns det en stark förankring i det mänskliga. Huvudpersonen, Erasmas, är en ung kille som upptäcker världen och sig själv. Det finns förstås en kärlekshistoria eller två inbakad här, och många vänskapsband och så. Sorg. Framgång.

Eftersom han har levt tio år i den här monastiska världen och dessutom är rätt ung är Erasmas en idealisk guide på Arbre. Vi får se världen genom hans ögon när han själv utforskar den, och samtidigt har han tillräckligt mycket bakgrundskunskaper för att begripa sig på det han möter.

Sammantaget känns det som en ganska lustig kombination av ungdoms-sf, emellanåt till och med actionfylld, med långa filosofiska och historiska utläggningar samt storslagna världsomvälvande gosh-wow-förvecklingar.

Genom hela boken finns insprängda utdrag ur en ordbok. Begreppen förklaras oftast först efter att de använts några gånger och man redan har en uppfattning om vad de betyder. Mycket av allt som har med vetenskap och teknik att göra har andra namn på Arbre. Jag förmodar att det är ett grepp för att dels göra det omöjligt att glömma att detta är en annan värld med en annan teknisk/vetenskaplig utveckling än våran, och dels är ett sätt att få läsaren att se med nya ögon på välbekanta saker och inte ta något för givet. Jag måste säga att det funkar rätt bra på mig.

Utpräglad idéläsare som jag är kan jag inte heller låta bli att fängslas av grundkonceptet när jag väl ser det själv: hur spänningarna mellan de användbara tillämpningarna av vetenskapen och de skrämmande och kanske destruktiva tillämpningarna leder till att man på Arbre har separerat vetenskapen från tillgång till teknologi. Vetenskapsmunkarna får inte ens använda datorer (syndevs) Samtidigt har man skiljt dem som vill förstå världen från dem som bara vill leva i den.

Följden har blivit en ganska konstant teknologinivå i tusentals år. Folk föredrar (åtminstone i viss utsträckning) teknik som de kan förstå sig på och som går att kontrollera och reparera. Ganska annorlunda jämfört med de postmänskliga, nästanmagiska skildringar av fjärran framtid som man ser så ofta numera. Det kan ses som hoppfullt att en någorlunda högteknologisk civilisation har bestått i tusentals år, men vi får ju också veta att det förekommit katastrofer och bakslag. Eftersom detta trots allt är science fiction beskrivs den här stabila omvärlden lite ambivalent. Man kan leva väl, men något saknas eftersom människor i allmänhet inte kan känna att de är en del av någon berättelse, de är inte på väg någonstans.

Här finns hur som helst ett starkt drag av det där som jag brukar tänka på som Heinleinskt: den som förstår världen och vet saker kan handskas med sin omgivning och klara av även de krångligaste situationer. Då behöver det inte alls vara fråga om någon krångligare än att använda en skiftnyckel. (Såna här element finns förstås också i sf där folk har tillgång till programmerbara moln av nanorobotar och liknande, men det känns betydligt mer relevant när man känner igen verktygen och kan tänka sig att man kan hamna i en liknande situation själv.)

Berättartempot är minst sagt ojämnt. Det är kanske oundvikligt om man vill skriva en bok som handlar om idéer. Efter ungefär tre fjärdedelar av boken, när ganska mycket har hänt och det varit en hel del livshotande drama och även tragedier, kommer ett alldeles för långt avsnitt där folk nästan bara sitter och pratar. De äter middag ihop och diskuterar Hylean Theoric World — Arbres motsvarighet till Platons idévärld, kombinerat med tankar om multiversum. Om det inte hade hänt så mycket redan och jag gärna ville veta hur det skulle gå hade jag kanske gett upp här, för det blir rätt träigt. Jag erkänner att jag skummade litegrann i det här partiet. Man kan alltid gå tillbaka senare och kolla på detaljerna om man vill.

Jag är inte riktigt säker på vad jag tycker om Anathem. Den var mer underhållande än jag väntat mig, och mestadels rolig att läsa trots att jag från början inte egentligen ville tycka om den. Förmodligen var den rätt bra. Lättsmält berättelse, tyngd av idéer, men trots allt faktiskt i alla fall ett par hundra sidor för lång. En del element som uppdagas mot slutet är lite flummiga, med en typ av hokus-pokus som är lika etablerat i dagens sf som telepati och liknande var för fyrtio år sen eller så. För att få den sortens omvälvande upplösning som en bok av det här slaget förväntas ha måste man liksom stoppa in lite sånt. Jag är väl förhärdad och inte så lättflirtad, för jag blir mindre imponerad av det som är Den Stora Grejen än jag blir av de många små intressanta detaljerna som finns utströdda genom berättelsen. Det kanske säger mer om mig som läsare än om boken, egentligen.