Från en recension av boken Last Child in the Woods:

I takt med att den direkta upplevelsen av omvärlden går förlorad håller en ”kulturell autism” på att växa fram, menar Louv. När det som vi kan uppleva genom syn, hörsel, känsel och smak inte längre prioriteras blir även kontakten med andra människor sämre.

Ett barn kan inte utvecklas utan att knyta an till föräldrarna. Louv föreslår (vilket många gjort före honom) att individen även behöver knyta an till fysiska platser för att mogna. Denna typ av anknytning blir allt svagare i takt med det fysiska rummets utarmning.

Det här får mig att tänka på den Hugo-nominerade långnovellen The Gambler, som jag läste igår. Följ länken! Jag tänker förstås också på Kim Stanley Robinsons författarskap: det där med människans relation till platser är ett genomgående tema i nästan allt han skrivit, och tilltalar mig starkt. Jag är helt säker på att det här är en oerhört viktig del av vad det är att vara människa.

När vi flyttar tillbaka till Uppsala kommer vi att bo ett stenkast ifrån Hågadalen och Stadsskogen. Det blir skönt!

(Mer om mitt projekt att läsa alla Hugo-nominerade verk i senare inlägg. Mindre än en månad kvar innan sista dag att rösta!)

Annonser