Som jag berättat på Upsalafandom-bloggen var jag på steam tea i lördags. Det var alltså en tebjudning med steampunk-tema, på ett hotellrum på en sf-kongress (i Toronto, om du undrar). Det finns ju andra steampunkevenemang, somliga nära och andra långt borta. Lajv i Blekinge i september, kanske. Eller en festival (”convivial”) i Lincoln, också september (via Ansible).

Den sistnämnda tillställningen fick mig återigen att grunna på det där med steampunkmusik, som jag visst lovade vid något tidigare tillfälle att återkomma och skriva om. Steampunk-kulturen är ju baserad på visuell estetik och gör det själv-anda tillsammans med en viss attityd till teknik och kombinerat med en dos litteratur. Beroende på vem du frågar kommer olika aspekter att vara viktigast — men musik? Musiken kommer mer som grädden på moset. När man träffas och är steampunkig med andra vill man säkert gärna ha musik. Och somliga finner inspiration i musik för sina hemmabyggen. Men vad är steampunkmusik?

Av vad jag har sett hittills finns det band som blivit adopterade av steampunkrörelsen för att de råkar ha en stil eller framtoning som på något sätt passar in, utan att ha varit ”steampunk” från början. Ett exempel är Thomas Truax, med sina hembyggda instrument. Chamber är ett annat band som ibland kategoriseras som steampunk (för mig lite oklart varför, har kanske något med det goth-aktiga soundet att göra kombinerat med stråkar), men som själva inte verkar identifiera sig så. Rachel Hayward spelar steelpan, och vad som är steampunk med det förutom en viss industriell estetik över själva instrumentet vet jag faktiskt inte. Tillräckligt för att spela på steampunk-kalas i alla fall, det räcker långt.

Några av dem upptäcker potentialen och flirtar öppet med steampunk som den ser ut nu. Cellobandet Rasputina har blivit jättepopulära, inte minst på grund av sitt starka historieintresse (många låtar är inspirerade av historiska händelser) och sin tidigare scenklädsel som var ”historiska underkläder” — även om de verkar ha breddat sig från de vita spetsarna är korsetter fortfarande stående inslag. De verkar ha viss distans till steampunk-grejen och låter sig inte formas av den (senaste skivan hade mindre historisk anknytning), men verkar inte ha något emot det heller.

Och sen finns det ju de som medvetet går in för att vara steampunk, Abney Park främst bland dem. Där syns (och hörs) goth-rötterna tydligt (se Steampunk Magazine, särskilt de första två numren, för utläggningar om förhållandet mellan punk, goth och steampunk). Unextraordinary Gentlemen är mina favoriter just nu, i den mån jag lyssnar på steampunkmusik. De verkar ha minst en fan i Sverige, upptäckte jag på kartan över var de har sina besökare till Myspace-sidan.

Det finns förstås många exempel, och hela fenomenet verkar ha en explosion just nu. Jag avslutar med ett citat ur en recension som Ghostfire använder för att beskriva hur de låter:

Electric Spectre says ”…Ghostfire sound like what would happen if you stuck The Cure, The League of Extraordinary Gentlemen, a steam organ and Tom Waits into a blender, dressed the result in top hats and told them to entertain a drunken punk crowd!”

Det var några korta noteringar från mig. Några andra favoriter, eller tankar om detta?