En tesserakt är en kub i fyra dimensioner: en figur med lika långa sidor och rätvinkliga hörn, fast i en riktning extra.

I Ett veck i tiden (A Wrinkle in Time) av Madeleine L’Engle är en tesserakt ett sorts veck där man kan röra sig utanför de vanliga rumsdimensionerna.

Och så finns det en antologiserie som heter Tesseracts, som samlar noveller av kanadensiska författare. Varje volym har en eller två redaktörer, och det är alltid olika personer.

När jag nu ändå bor i Kanada läser jag gärna lokala författare för att orientera mig lite. I Tesseracts 11 finns en novell av Elizabeth Vonarburg, en av hedersgästerna på årets sf-världskongress i Montreal. Jag försökte läsa hennes mest kända roman, men gav upp. Den var visserligen inte dåligt skriven, men den var extremt långsamt berättad och lyckades inte fånga mitt intresse. Jag blev glad när den här novellen, ”The Language of the Night”, var riktigt bra. Inte jätte-originell, men suggestivt genomförd. En sorts första kontakten-historia, på en först till synes tom planet. Nu har jag i alla fall läst något av Vonarburg som inte bara gjorde mig less!

Tesseracts 12 står rätt högt på min läslista nu, men jag har också skaffat mig ett gäng antologier med alla Hugo-vinnare i de korta formaten från 1955 till 1985 som jag är sugen på. Det här blir ett novelläsningsår för mig.

Annonser