Man lär sig mycket om sig själv när man blir förälder. Faktum är att barn i största allmänhet kan lära oss mycket om vad det innebär att vara människa. Det som händer i huvudet när vi är små är ju också avgörande för vilka vi blir som vuxna. Därför tycker jag nog att en sån bok som What’s Going On In There av Lise Eliot borde vara intressant för fler än de småbarnsföräldrar den huvudsakligen riktar sig till. Det är en bok som handlar om hur hjärnan utvecklas i små barn, och vad vi vet om under vilka omständigheter den utvecklas bäst. Det är en sammanställning av rön från neurovetenskap och psykologi med en praktiskt vinkel: författaren vill hjälpa föräldrar att ge sina barn de bästa förutsättningarna att göra så mycket som möjligt med sina medfödda resurser.

Det är fascinerande läsning, som i grunden handlar om hur människor funkar. Intressant också om man undrar över sådant som arv kontra miljö, och vad som påverkar vad — fortfarande inte helt klarlagt, men man vet en hel del. Det handlar om hur miljön och upplevelserna hjälper till att bygga upp och montera ihop det maskineri vi är födda med. Boken är förstås tio år gammal, och jag undrar ibland under läsningen vad som hänt i forskningen sedan 1999. Det vore kul med en uppdaterad utgåva, men det verkar inte vara på gång.

Mycket av det som står i den här boken är sådant som ofta upprepas i råd för föräldrar, men som man här plötsligt får reda på hur det hänger ihop på djupet. Varför behöver egentligen små barn äta fetare mat än vuxna? Det är för att det går åt mycket fett till isolera ledningarna — kapsla in nervcellerna i hjärnan med det där höljet som kallas myelin. Utan det kan cellerna inte leda elektiska pulser särskilt bra, och därför funkar spädbarns hjärnor långsamt och inte så effektivt. Vissa delar av hjärnan blir inte myeliniserade förrän efter flera år. Man talar ofta om ”utvecklingssprång”, särskilt under det första levnadsåret, och när jag läser den här boken tänker jag många gånger att de där sprången förstås är uttryck för att nya funktioner i hjärnan blir färdiga och ”kopplas på”.

Fler exempel. De flesta föräldrar har hört talas om hur viktigt det är för spädbarn med kroppskontakt, men varför? Och hur påverkar det hjärnans utveckling? Det tar upp ett helt kapitel. Vikten av att stimulera balanssinnet behandlas förstås också i ett eget kapitel, och sedan vet man varför det är så bra att vagga och vyssja och bära, och varför småbarn är så glada i att kastas i luften och vändas uppochner. (För hundra år sedan ansåg läkare att det var skadligt att vagga spädbarn, och rekommenderade att man skulle låta dem ligga stilla så mycket som möjligt. Stackars små.)

Boken innehåller också en hel del saker som var helt nya för mig.

Jag visste till exempel inte att det finns en korrelation mellan vilken tid på året man är född och tendens till blyghet. Det visar sig finnas något fler blyga barn bland dem som är födda på våren och försommaren, och det verkar kunna ha att göra med att mammorna fått mindre ljus under en känslig fas i mitten på graviditeten. Kanske inte fullständigt utrett, men ganska intressant. Det kan ju förklara en del om nordiskt temperament om det stämmer. Även om effekten är liten kan det ju påverka den allmänna stämningen i en befolkning kan jag tänka mig.

Det finns också rön som visar att antal barn i syskonskaran, och hur många år det är emellan dem, kan spela in för intelligensen. Optimalt verkar vara att ha mer än ett barn, men med minst två år emellan.

Ett av de allra intressantaste kapitlen var det om språkutveckling. Här fick man ytterligare ett argument för varför det inte är bra att ofta säga ”nej” och ”inte”. Förutom att det är svårt för riktigt små att förstå — de är mycket bättre på att fatta positiva instruktioner — hämmar det barns tal. Det kan ha att göra med att den föräldrastil som går in för att begränsa (auktoritär föräldrastil) inte uppmuntrar barn att uttrycka sig själva på samma sätt som en mer lyssnande men samtidigt vägledande attityd (auktoritativ föräldrastil) som tar hänsyn till barnets synpunkter — men utan att lämna över ansvar på barnet. Det är kanske inte så konstigt att barn pratar mer om de uppfattar att det spelar roll vad de säger. (Det här rimmar ganska väl med Jesper Juuls inställning tycker jag för övrigt. Sympatiskt.) På samma sätt är det dåligt att rätta barn när de säger fel, men viktigt att bekräfta att man förstått vad de menar.

Det är som sagt en mycket intressant bok. Möjligen skulle jag kunna klaga lite på att en del avsnitt är lite väl tekniska. Samtidigt som det är det jag gillar — att man faktiskt får reda på vad som fysiskt händer i hjärnan när man lär sig saker — så är det bitvis lite trögt att läsa. Kanske det skulle gå lättare om man vände på det, och tog förklaringarna från cellnivå och uppåt efter de mer vardagsnära exemplen, men jag är inte säker. Tycker man att det blir för jobbigt kan man faktiskt skumma de här avsnitten och gå tillbaka till dem senare om man vill ha förklaringarna.

Jag blev också ibland lite irriterad på att boken generaliserar så kraftigt, och ofta hoppar över det där med hur stor variationen är.

När vår lilla tjej var nyfödd var jag lite frustrerad över det faktum att hon inte imiterade grimaser. Det talas så mycket och så entusiastiskt om att redan nyfödda kan detta att man glömmer bort att berätta att beroende på grimas (gapa, räcka ut tungan) är det 60-70% (jag hittar inte de uppmätta sifforna just nu) av alla barn som faktiskt härmar om man väntar en stund. Det lämnar en rätt stor andel fullt normala barn som ändå inte härmar. Tråkigt för de föräldrar som ivrigt längtar efter alla former av kommunikation som är lite roligare än hungerskriket och sökreflexen, men inget särskilt ovanligt.

Det här är en av den här bokens svagheter också. Författaren säger sällan något om undantag, eller hur starka resultaten är, utan bara ”barn gör så här, vid den här åldern”. Ibland, som i kapitlet om skillnaderna i pojkars och flickors sociala och emotionella utveckling, diskuterar hon lite om individuella skillnader i början av kapitlet, men sedan uttrycker hon sig kategoriskt igen. Tanken är nog att inte tynga texten med för mycket detaljer, men jag kan inte låta bli att undra. Vem som helst med egna barn försöker förstås se det hon talar om i sitt eget fall, och när det inte stämmer riktigt undrar man om det betyder något eller inte.

Från mitt perspektiv är texten också väldigt centrerad på amerikanska förhållanden. Det känns ibland lite irrelevant för mig, och ibland rent missvisande. I kapitlet där dagis och skola behandlas jämförs en amerikansk och en svensk studie av vad förskola har för inflytande på intelligensen. Man kan inte låta bli att undra om det verkligen är riktigt jämförbart, när amerikanska barn börjar på dagis mellan 3 och 6 månaders ålder medan svenska barn oftast är åtminstone kring året.

(Kapitlet om skolning och undervisning känns för övrigt väldigt sunt och vettigt, och avråder från den här fixeringen vid att läsa och skriva och räkna tidigt som jag ofta tycker att jag ser på den Nordamerikanska kontinenten.)

Trots de här små invändningarna kan jag verkligen rekommendera den här boken till alla som är intresserade av hur människor funkar. Det är bra att kunna se människan som helhet, om man vill människoanpassa samhället.

Man kan inte lära sig en massa om barn utan att undra över hur vi egentligen behandlar människor, och reflektera över våra behov. Människor är så uppenbart sociala från första dagen, men mycket kan gå snett i den sociala och emotionella utvecklingen. Vi har också ett väldigt grundläggande behov av social kroppskontakt, i vilken mån har vuxna också det behovet? Är kroppskontakt enbart sex eller våld? Liknande frågor ligger nära till hands i varje kapitel. Vad man också framför allt tänker på är hur formbar hjärnan är, och hur viktigt det är att använda den för att den ska fungera.

Jag blir också optimistisk inför framtiden. Vi vet så mycket mer än förr om barns behov, och barn i vår del av världen har det på många sätt bättre än kanske någonsin i historien. Mycket är förstås inte alls bra ändå, men med rätt verktyg går det åt rätt håll.